ClassAoS^i^ Book._Mfe SMITHSONIAN DEPOSIT AUGUSTINI BETYDELSE I PEDAGOGIKENS HISTORIA. EN PATRISTISK-PEDAGOGISK STUDIE. AKADEMISK AFHANDLING, SOM MED VEDERBÖELIGT TILLSTÅND KOMMER ATT INFÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN I LUND OFFENTLIGEN FÖRSVARAS A LÄROSALEN N:R VI LÖRDAGEN DEN' 2 MARS IQOI 'KL. 10 F. M. ARVID GIEROW, v. D. M., EXTRALÄRARE VID LUNDS H. ALOI. LÄROVERK. 441592 LUND 1901. hIkAN OHLSSONS BOKTRYCKERI. Förord Ur min profårsuppsats öfver föreliggande ämne har efter ett fortsatt sysslande på lediga stunder med Augu- stini skrifter denna af handling vuxit fram. Kärt är mig att i detta sammanhang hunna få ge uttrych åt den tacksamhetssJculd åt olika håll, hvarom den erinrar mig. Professorn^ TeöL Doktor Otto Ahnfelt, som just någon af de terminer, jag hade glädjen att under hans ledning studera kyrkans historia, särskildt länge och med synbar förkärlek dröjde vid Augustinusgestalten och med sin gripande teckning af denna hos den lyssnande åhörare- kretsen öppnade ögonen för de många sidorna af Augu- stini storhet y ber jag ödmjukligen att härmed få betyga mitt tack såväl härför som för gifven uppmuntran under sysslandet med detta försök. I tacksamhetsskuld känner jag mig ock stå till Rektorn^ Fil. Doktor Bengt J:n Bekgqvist för under profåret alltid beredvilligt och frikostigt gifna uppslag och råd med afseende på det föreliggande arbetet. Ett tack också till min gode vän Filosofie Kandi- daten Magnus Luzell för välvilligt lämnad hjälp med korrekturläsningen och mången värdefull erinran. Lund i februari 1901. Författaren, Innehållsförteckning. Sid. Inledning 5 — 8. I. Historisk af delning: Augustini teckning af sin egen uppfostran i hemmet, skolan och lifvet, en tidsbild af dåtidens upp- fostringssätt, jämte de pedagogiska lär- domar, som af hans utveckling kunna hämtas 9—24. II. Principiell af delning: Augustini pedago- giska principer 24 — 138. 1. Undervisningens objekt 24 — 44. 2. „ mål 44—48. 3. „ medel: a. material 48 — 94. b. former 94—118. 4. „ subjekt 118—138. III. Augustini verJcsamhet och betydelse som prahtish pedagog 139 — 144. Sammanfattning 144 — 146. Redan en blick på ett namnregister i ett hi- storiskt pedagogiskt arbete, hvilket som helst, be- kräftar för oss i viss mån sanningen af påståendet om kyrkans och skolans samhörighet. Pedagogikens målsmän alltifrån vår kristna tideräknings början intill det tidsskede, om hvilket äfven i så många andra afseenden Schillers ord äga tillämplighet: "Das Alte stiirzt, es ändert sich die Zeit" — de sjuttonde och adertonde århundradena — de till- höra nästan alla utan undantag också kyrkans historia. Dennas verkliga stormän hafva varit mångsidigt anlagda naturer. Sällan har deras lifs- gärning tangerat blott ett enda lifsområde. Och det gäller kanske mer än om de jäeste om kyrko- fadern par préférence — Augustinus. Hans betydelse kan knappt mätas. Liksom alla senare tiders stora andar inom kyrkan ända intill vår tid medelbart eller omedelbart hafva hämtat andlig väckelse och näring från hans mäk- tiga personlighets rika andelif och hans tankedigra skrifter, så gifves det knappt någon enda före- teelse i andens värld inom denna kyrkans råmärken under hela den efteraugustinska tiden, som ej med någon tråd är knuten vid Augustini verk. Hans mångsidiga betydelse i mänsklighetens hi- storia tecknar Harnack i sin Dogmengeschichte på följande sätt: "Als Prediger des Glaubens, der Liebe und der Gnadenordnung hat er die katholische FrÖm- migkeit bis heute beherrscht; durch seine Grund- stimmung: "Mihi adhaerere deo bonum est", sowie durch seine Unterscheidung von Gesetz und Evan- gelium, Buchstabe und Geist, und durch seine Predigt, dass Gott in uns den Glauben und den guten Willen schaiFe, hat er die evangelische Refor- mation hervorgerufen; durch seine Lehre von der Auctorität und den Gnadenmitteln der Kirche hat er den Bau des römischen Katholicismus weiterge- flihrt, ja die hierarchisch-sacramentale Anstalt erst geschaffen; durch seinen Biblicismus hat er die sog. vorreformatorischen Richtungen erweckt und die Kritik an allén ausserbiblischen kirchlichen Tra- ditionen verbreitet; durch die Kraft seiner Specu- lation, die Schärfe seines Verstandes, die Feinheit seiner Beobachtung und Erfahrung hat er die Scho- lastik in allén ihren Richtungen, einschliesslich der nominalistischen, und daher auch die möderne Er- kenntnisstheorie och Psychologie angeregt, ja mit erzeugt; durch seinen Neuplatonismus und präde- stinatianischen Enthusiasmus hat er die Mystik so- wohl als die antiklerikale Opposition des Mittelalters hervorgerufen ; durch die Fassung seines Kirchen- und Seligkeitsideals hat er die vulgär-katho- lische Stimmung, die mÖnchische, bestärkt, in der Kircbe heimisch gemacht und sie dadurch dazu erweckt und befähigt, die der Kirche gegeniiber- stehende Welt zu iiberwinden und zu beherrschen ; durch die einzigartige Fähigkeit endlich sich selbst darzustellen, den Reichthum seines Geistes auszu- sprechen und jedem Wort ein individuelles Gepräge zu geben, durch die Gabe der Individ ualisierung und Selbstbeobachtung hat er zum Emporkommen der Renaissance und des modemen Geistes mitge- wirkt" ^). Och såsom han sålunda med rätta kan kallas den romersk-katolska kyrkans såväl som renässancens och reformationens, såväl biblicisternas som skolastikernas och mystikernas fader, så stå ej mindre den modärna empiriska filosofien — psykologien — och pedagogiken i tacksamhetsskuld hos honom. Den store kyrkofadern är också den store pedagogen. En undersökning af Augustini skrifter från synpunkten af deras betydelse i pedagogikens hi- storia är i dabbelt afseende lärorik. En mängd af hans talrika arbeten — i sina Retractationes uppgifver han sig hafva författat ej mindre än *) A. Harnack: Dogmengeschichte, 3 Aufl. B. III; 94 f. Kursiveringarna gjorda af mig. A 8 93 i 232 böcker — erbjuda stoff till en fram- ställning af hans pedagogiska grundsatser, än di- rekt — samladt eller i spridda drag — , än ocb ofta mera indirekt såsom klargörande den psyko- logiska åskådning, som bär de pedagogiska tankar, han framställer. Men i pedagogikens historia äga hans efter- lämnade skrifter — särskildt hans Confessiones — också en annan betydelse, en historisk. För oss upprullas där en trogen bild af hans samtids un- dervisningssätt. Och än mer: hans eget hela ut- vecklingsförlopp, som i nämnda skrift af hans egen penna tecknas, erbjuder ett rikt och värdefullt material åt den, som äger de psykologiska studier, hvilka äro nödvändiga förutsättningar för att kunna rätt följa gången af en uppfostran i lifvets skola med dess ingripande olika faktorer och de däraf beroende resultaten. För den åter, som ej är psykolog ex professo, blir isynnerhet uppgiften att behandla denna sista sida vansklig nog. Augustini egen uppfostran, som han själf be- skrifver i sina Confessiones^ gestaltade sig i sina yttre drag väsentligen så, som den, öfver hufvud taget, det plägade för dem, hyilka den tiden voro bestämda för vetenskapsmannens eller politikerns bana. Hvad han därom förtäljer är därför en för pedagogikens historia värdefall tidsbild. Augustini vagga stod i ett hem, där motsatta åskådningar möttes. Fadern, Patricius, var de- kurion och en lättretlig, brutal och sinnlig natur. Föga synes han hafva varit vuxen uppfostrarens kall, och enhgt sonens egen utsago låg det honom föga om hjärtat, huruvida dennes karaktär utveck- lades i sedlig riktning*). Monika åter, Augustini moder, som med tålamod bar den börda, som hen- nes makes obändiga sinnelag pålade henne, var kristen. I sin nyss nämnda skrift ägnar han henne en tacksam och kärleksfall hyllning såsom en god moder och uppfostrarinna. Hennes hängifna och ^) Conf. n, 3. 10 milda sinne har till sist lyckats föra hennes make öfver i kristendomens sköte*). På Augustinus har hon utöfvat det största inflytande. De reli- giösa och sedliga frön, som hon i hans barnaår nedlagt i hans själ, hafva omsider visat sig grodd- kraftiga. Med ledning af hvad man därom låtit honom veta och ex analogia målar Augustinus sig själf i de mörkaste färger ända från sin spädaste ålder, då hans själfmedvetande börjar vakna till lif, och innan han ännu är mäktig att kläda sina tankar i ord. Ett häftigt och despotiskt sinnelag säger han sig redan då hafva lagt i dagen. "Indignabar", skrifver han, "non subditis majoribus, et liberis non servientibus, et me de illis flendo vindicabam" ^). Så växte han upp, vaken och begåfvad, men trotsig och egensinnig samt föga böjd för några allvarligare sysselsättningar. I hemmet blef han af sin fromma moder tidigt invigd i kristendomens grundsanningar, och intrycken häraf blefvo aldrig helt utplånade. Efter tidens sed uppsköt man hans dop, men — såsom af Conf. I, 11 framgår — hade han strax efter sin födelse blifvit "prim- signad" och undfått det s. k. sacramentum salis. Vidtager så Augustini skoltid. Hans fader, som önskade, att han skulle utbildas till retor, 1) Conf. I, 11. ») Conf. I, 6. 11 skickade honom till en hednisk skola i Madura, en stad ej långt från hans fädernestad Tagaste. Äfven kristna föräldrar nödgades den tiden sända sina barn i hedniska skolor, om de önskade gifva dem vetenskaplig bildning. Ty det fanns ännu knappt någon annan kristen högre läro- anstalt än i Alexandria, hvilken naturligtvis redan då ej kunde tillgodose hela den kristnade världens behof och för öfrigt sett sina bästa dagar. Den undervisning, han erhöll i Madura, var ensidigt teoretiserande med åsidosättande af, snart sagdt, allt annat, som fordras för karaktärens ut- bildning. Samma grundsats, efter hvilken Augu- stini fader själf fostrar sin son, är här den för- härskande hos hans lärare: ett språkfel gäller för större brott än en sedlig förbrytelse. "Vide, Do- mine Deus, et patienter ut vides vide, quomodo diligenter observent fihi hominum pacta litterarum, et syllabarum accepta a prioribus locutoribus, et a te accepta asterna pacta perpetuae salutis negligant; ut qui illa sonorum vetera placita teneat aut doceat, si contra disciplinam grammaticam, sine aspiratione primse syllabae, ominem dixerit, displiceat magis hominibus, quam si contra tua prsecepta hominem oderit, cum sit homo. — — — Et certe non est interiör litterarum scientia quam scripta conscien- tia, id se alteri facere quod nolit pati"^. Och i ') Conf. I, 18. 12 slutet af samma kapitel fortsätter han : "Cum homo eloquentiae famam quasrit, astans ante hominem judicem, circumstante hominum multitudine, inimi- cum suum odio immanissimo insectans, vigilantissi- me cavet, ne per linguse errorem dicat: Inter homi- nibus; et ne per men tis farorem hominem auferat ex hominibus, non cavet"^). Så kritiserar Augustinus själf den formdyrkan, som uppfostran på hans tid dref på de sedliga in- tressenas bekostnad. För allt formale i undervisningen saknade han för öfrigt helt och hållet sinne vid denna tid- punkt. Det är detta, som förklarar hans motvilja mot filologien i allmänhet och matematiken. Om den senare säger han, att den med sitt "unum et unum duo, duo et duo quatuor, odiosa cantio mih erat"^). Och i fråga om språkundervisningen hyste han en liflig afsky för grekiska, för hvilket språk han synes helt hafva saknat fallenhet, och som han aldrig kom att behärska — ännu i hans senare år var det blott med möda, han kunde taga sig fram i de grekiska kyrkofädernas skrifter. "Videlicet difficultas, difficultas omnino ediscendse peregrin ae linguas, quasi felle aspergebat omnes suavitafces graecas fabulosarum narrationum" ^). Kärnan, men 1) Conf. I, 18. 2) Conf. I, 13. 3) Conf. I, 14. 13 ej skalet ville han veta utaf. Historien och my- terna däri öfvade en sådan trollmakt på hans sinne, att han djupt härmades, om han stördes vid läs- ningen af dem. Var grekiska språket honom motbjudande, så visade sig däremot alltmer hos honom en brinnande håg för den latinska litteraturen, och särskildt hänfördes han af Aeneidens sagovärld. Men äfven för latinets rent språkliga sida synes han hafva haft håg. Så röjde han tidigt anlag för detta språks skriftliga behandling, hvilka, såsom han själf förtäljer*), t. ex. vid ett tillfälle visade sig af ett referat på prosa af några verser i Yergilius, hvilket han utarbetat, och som inbringade honom beröm och tycktes gifva löfte om en framtida stilist. De ämnen, i hvilka Augustinus i Madura er- höll sin första undervisning, voro — utom de nämnda: läsning af latinska och grekiska författare samt matematik — också skrifning och retorik. Vid valet af författare var man ej synnerligen nogräknad. Augustinus beklagar, hvilken mo- ralisk skada han tagit särskildt af Homeros' och Terentii föga pryda skildringar af gudavärldens erotik trots deras formella förträfflighet, som han ej vill underkänna. "Non accuso verba quasi väsa O Conf. I, 17. 14 electa atque pretiosa; sed vinum erroris quod in eis riobis propinabatur ab ebriis doctoribus" ^). Af metoden vid språkundervisningen få vi af Confessiones en rätt klar bild. De första grun- derna meddelades af elementarlärare ("primi ma- gistri"). Då lärjungarna längre avancerat, öfver- togs ledningen af s. k. grammatici^). För öfning i språken anställdes täflingar, vid hvilka den, som bäst lyckades, erhöll åtminstone ideell belöning, medan den, som misslyckades, ut- sattes för både skymf och kroppslig aga^). Exem- pel på en sådan täflan lämnas oss å det nyss an- tydda stället i Conf. I, 17. Uppgiften, som där omtalas, bestod uti ett återgifvande i prosaform af Junos i Aeneiden I, 36 fF. förekommande tal, i hvilket hon uttrycker sin vrede och sorg öfver "nec posse Italia teucrorum avertere regem". Det gällde således att, som Augustinus säger, "följa de poetiska dikternas spår och att i obundet tal ut- trycka de tankar, dem skalden hade klädt i ver- sens dräkt". Dessa referat blef^o sedan stundom dramatiskt utförda. De beredde sålunda lärjungen ej blott öfning i språkets behandling, utan for- drade ock, samtidigt med att de togo fantasien i sin tjänst, en viss psykologisk blick för den ka- 1) Couf. I, IG. ^) Conf. I, 13. 3) Conf. I, 17, 19. 15 raktär, som skulle framställas. "Et ille dicebat laudabilius, in quo pro dignitate adumbratae per- sonse, ira3 ac doloris similior affectus eminebat, verbis sententias congruenter vestientibus", säger Augustinus på o. a. st. Utom dessa ambitionsmedel, som i det före- gående äro antydda, användes, där naturlig Mg och fallenhet med dem i förening ej ville göra till fyllest för att skapa en flitig lärjunge, också kropps- liga bestrajffningar. "Deus, Deus meus, quas ibi miserias expertus sum et ludificationes — — — ; et tamen, si segnis in discendo essem, vapulabam. Laudabatur enim hoc a majoribus^). Och med ägan var man ingalunda sparsam. Den unge Augu- stinus hade en obeskriflig förskräckelse för denna skoltortyr. Han sönderslet, som han själf beskrif- ver det, sin tungas band i bön till Gud att för- skonas för kroppsliga bestraffningar. Men ej ens hans föräldrar hyste medlidande med den för- skräckte gossen. Någon mildhet i detta afseende hörde just icke till den tidens kynne. Själf an- gifver Augustinus såsom grund till sin alltjämt kvarsittande motvilja mot grekiskan, att i hans uppväxt "saevis terroribus ac poenis ut nossem in- stabatur mihi vehementer" ^). 1) Conf. I, 9. 2) Conf. I, 14. 16 Att ett dylikt tuktsystem på en natur sådan som Augustinus med hans redan tidigt bestämdt utpräglade intressen, men på samma gång nästan vekliga fruktan för kroppsliga smärtor ej var äg- nadt att gynnsamt påverka karaktärsutvecklingen, är lätt att inse. För att undgå straff att tillfreds- ställa den redan nu vaknade ärelystnaden tillgrep han bedrägliga medel: "Fallendo innumerabilibus mendaciis et paedagogum et magistros et parentes. — — — In quo etiam ludo fraudulentas victorias, ipse vana excellentiae cupiditate victus, saepe aucu- pabar"*). På liknande sätt gick han till väga för att komma åt läckerheter. Han skydde ej, att bestjäla sina föräldrars källare och bord, när till- fälle yppade sig, och råkade i häftig vrede, då hans oarter blefvo upptäckta, i stället för att er- känna och ångra sina fel. "Ista-ne est innocentia puerilis?" utbrister han. "Non est, Domine, non est, oro te, Deus meus. Nam haec ipsa sunt, quas a paBdagogis et magistris, a nucibus et pilulis et passeribus, ad praefectos et reges, aurum, prsedia, mancipia; hsec ipsa omnino quae succedentibus ma- joribus aetatibus transeunt, sicuti ferulis majora supplicia succedunt" ^ ) . Till Augustini öfriga fel, som mer och mer börja träda i dagen, sälla sig vid denna tid lust 1) Conf. I, 19. =») Ibm. 17 till slippriga böcker, för hvilka språkundervis- ningen ingifvit honom smak, och en sinnlighet, som snart kommer att helt ^ättra honom. Nu sexton- årig, sändes han för ytterligare vetenskaplig ut- bildning till Kartago efter en tids vistelse i hem- met i Tagaste. Detta uppehåll i fädernestaden blef ödesdigert för hans karaktärsbildning. Hur föga fadern, som ändå just vid denna tid blifvit katekumen, hade bhck för vikten af tyglandet utaf köttets lustar framgår af Conf. III, 3. Med sorg varsnade modern den farHga riktning, sonens ut- veckling börjat taga, och många voro de varnande allvarsord — uttryck dock för en icke alltför ri- goristisk moral — hon riktade till den i lustarnas garn redan svårt snärjde ynglingen. Förvändheten i faderns och hans lärares i Madura uppfostringssätt bär frukt. I Tagaste störtar han sig blindt i utsväfningar i sedligt de- praverade kamraters sällskap, bland hvilka en föga ädel täflan att vara den i osedliga äfventyr främste kom Augustinus att t. o. m. pädikta sig sådana skändligheter, i hvilka han ej ägde sina stallbrö- ders förfarenhet, ett karikeradt utslag af hans alltmer uppdrifna ärelystnad. Om möjligt än värre blef det i Kartago, där han slöt sig till ett sällskap rouéer, som smickrade sig med namnet eversores. Dock gick han aldrig 18 så långt, att lian blef dessa lik, om han också väl trifdes i deras krets ^). Här knöt han en varaktig kärleksförbindelse med en ung flicka, med h vilken han 13 år sam- manlefde. Frukten häraf var den begåfvade sonen Adeodatus. Ej ens Augustini moder ville yrka på att han inginge äktenskap, h vilket hon menade skulle verka hinderligt för hans vetenskapliga framsteg. Sina studier skötte han trots allt med ifver och framgång. De omfattade retorik, logik, mate- matik, musik och astronomi. Han njöt med hän- förelse af teatern, där han sökte spegling af sina egna kärlekssorger och bränsle för sitt inres brand. Dramatiken synes alltifrån ungdomen hafva på honom utöfvat tjusningskraft. Alltmer börjar han tilltalas af tragedien. "Ego tunc miser dolore amabam, et quaerebam ut esset quod dolerem, quando mihi in serumna aliena, et falsa, et salta- toria, ea magis placebat actio histrionis, meque alliciebat vehementius, qua mihi lacrymaB excutie- bantur" ^), Man torde ej taga fel, om man i denna om- ständighet vill se ett drag af svårmod, som med naturnödvändighetens kraft börjar tränga sig fram 1) Conf. III, 3. 2) Conf. III, 2. 19 såsom en reaktion emot det lättsinne, af hvilket han behärskades. Kanske kan man också spåra ett allvarsdrag i hans val af namn åt sonen. Hans samvete börjar förebrå honom hans vandel, och han beder Gud om kyskhetens dygd, dock i samma andedrag tilläggande de så betecknande orden: "Men icke strax, Herre!" Samtidigt vaknar hos honom till kraftigt lif ett idealt intresse, en brinnande sanningstörst. Det var närmast Ciceros Hortensias, en nu förlorad skrift, som åstadkom denna andliga väckelse. Den manade honom att söka icke den ena eller andra filosofiska skolan, utan visheten själf "lUe vero liber mutavit ajBPectum meum, et ad te ipsum, Do- mine, mutavit preces meas, et vota ac desideria mea fecit alia. Viluit mihi repen te omnis vana spes, et immortalitatem sapientiae concupiscebam aestu cordis incredibili; et surgere coeperam ut ad te redirem"^). Ett saknade han dock i denna skrift: Kristi namn. "Quoniam hoc nomen secun- dum misericordiam tuam, Domine, hoc nomen Salvatoris mei Filii tui, in ipso adhuc lacte ma- tris, tenerum cor meum praebiberat, et alte retine- bat, et quidquid sine hoc nomine fnisset, quamvis litteratum et expolitum et veridicum, non me totum rapiebat"^). ») Conf. III, 4. ») Ibm. 20 Så grep han, otillfredsställd, till kristendomens heliga skrifter, men tog anstöt af den förnedrings- gestalt, i hvilken gudsordet där mötte honom, "af uttryckens enfald". Närmast drefs han i mani- cheismens sköte. Den poetiskt glänsande gnostiska mytologien fångade honom. Manicheismens lära om det onda såsom något människans egentliga jag, det från den goda urprincipen utflutna ande- väsendet, icke tillräkneligt, emedan det härledde sig från köttet, som i den onda urprincipen hade sitt ursprung, blef en täckmantel för hans vilje- svaghet att bryta med synden och det naturliga högmodet. "Itaque repellebar, et resistebas ven- tosae cervici meae, et imaginabar formas corporeas, et caro carnem accusabam, et spiritus ambulans nondum revertebar ad te"^). I nio år hölls han dårad i Manis sagovärld. Till sist kommer dock ett samtal med en fram- stående maniché, biskop Faustus, honom att inse bedrägligheten i Manis konstnärligt hoptimrade system. Reaktionen af den fantasispänning, hvari han hållits, drifver honom in i nyakademikernas skepticism, tviflet om allt vetandes möjlighet. Under tiden infaller hans verksamhet som lärare dels i skönlitteratur i Tagaste, dels i retorik: först i Kartago, sedan i Rom, till sist i Milano. ') Gonf. IV, 15. 21 Det var där, den stora brytningen, länge förberedd, inträffade. Han började som ästetisk njutning åhöra biskop Ambrosius, hvars milda, vinnande personlighet ej kunde annat än göra mäktigt in- tryck på Augustinus. Det är Ambrosius, som återfört honom i kyrkans sköte. Att sanning och frälsning där »vore att finna, därom öfvertygade honom biskopen genom både sin predikan och sin vandel. Den ena stötestenen efter den andra för- svinner. Men ännu fattas honom kraften att bryta med det gamla lefnadssättet. Ett försök till upp- rättelse följes omedelbart af nytt fall. Hans sed- liga vilja är ännu lika fjättrad. Han börjar stu- dera nyplatonikernas skrifter, för kort tid hans "befriande genius". De mäkta väl upptända den intellektuella hänförelsens glöd, men ej tillfreds- ställa törsten efter frälsande sanning. Den känsla af otillfredsställelse, som däraf födes, drifver ho- nom än en gång till skriften, särskildt till Pauli bref Trådarna samla sig nu. Hans inre utveck- ling har fört honom till den erfarenheten, att den sanna visheten ej är den, som uppfyller anden med högmodets tankar, lämnande känslan tom och låtande viljan vara ett byte för begären, utan den, som frigör viljan och saliggör det högre känslolifvet hos människan. Visheten är för ho- nom ej mer en blott förståndets sak, utan en Ufssak *). Manis ocli den grekiska filosofiens bankrutt i hans själ hafva fört honom till denna punkt. Gudstjänsterna i Ambrosii kyrka hafva vidare öfvertygat honom om att hvad han sökte fanns i "ecclesia Dei^', att frälsning från den all andlig lifskraft förtärande skepticismen blott kunde gifvas genom förtröstan på den frälsning, kyrkan pre- dikar. Dock — en opersonlig auktoritet gör ej till fyllest för hans fria ande. Då griper han till Pauli bref. De gifva honom till en del hvad han behöfver. Ambrosii och en väns kristliga person- ligheter fylla med den kristtrogna umgängeisens Guds ord, som alltjämt i hans moders gestalt stått lefvande för honom, ut resten. Omvändelsen med sin sedliga omskapning är förberedd. Ett allvar- ligt samtal med en förtrogen, ett tillfälligt ord från ett lekande barns läppar — och genombrottet har skett. En ny människa, mottager han af Am- brosius i sitt 33:dje lefnadsår jämte sin son påsk- lördagen 387 dopets sakrament. — Hans upp- fostran är först härmed afslutad. Först nu är ka- raktären färdigbildad. Kort därefter lämnade Augustinus Milano och begaf sig till Rom samt följande år till Afrika. ') Efter Prof. O. Ahnfelts föreläsningar. 23 Efter några års vistelse i Tagaste blef han först presbyter, sedan biskop i Hippo, där han efter en mångsidig och välsignelserik verksamhet, hvars be- tydelse är världshistorisk, år 430, under det staden genljöd af vandalernas härskri, i frid skildes hädan. Hans utvecklingsgång har satt sin prägel på hela hans egen verksamhet i det följande och hans egna principer som pedagog. Och för pedagogen är den lärorik. Hvad han genomlefvat och känt: den världsliga vishetens intighet, då det gäller tillfredsställandet af människans högsta behof, det är en röd tråd, som går igenom hela hans litte- rära kvarlåtenskap. Och därbredvid löper den af honom intensivt upplefvade erfarenheten af det mänskliga fördärfvet alltifrån den ålder, man vill kalla oskyldighetens, genom valets, afgörandets kri- tiska punkt, då makterna — de goda och de onda — med hvarandra kämpa en kamp, väldigare, ju väldigare männniskonaturen är anlagd, intill den mogna mannaålderns skede, då karaktären är da- nad. Och de krafter, som härvid äro att taga med i räkningen, äro många och olikartade: onda krafter och goda. Onda krafter, som räcka de medfödda onda anlagen handen, äro en ensidig undervisning, malplacerad och alltför sträng tukt i förening med brist på sedligt allvar i uppfostran öfver hufvud samt de onda exemplens makt. En god kraft åter är det i barndomen nedlagda reli- 24 giösa fröet, som bevaras grobart — trots alla ogynnsamma omständigheter — i hägn af sons- kärleken till en älskande moder. En sådan kraft är den på olika vägar vunna insikten af den egna svagheten; en sådan den vaknande ansvarskänslan; en sådan den kristtrogna umgängeisen, som alltid är den verksammaste predikan. En sådan kraft är ock "ett ord i sinom tid". Det är i kort sammanfattning, hvad den hi- storiska bild, som Augustinus själf tecknar af sin uppfostran, kan hafva att lära oss i pedagogiskt hänseende. II. 1. Den djupt kända erfarenheten af motsat- sen mellan vilja och kunna på det sedliga gebitet sätter sin prägel på Augustini antropologi. Så kommer det sig, att den åtminstone endels hvilar på samma abstrakta dualism i betraktelsesättet af kropp och själ såsom en motsats mellan ondt och godt, hvilken, lånad från Österlandet, ger fårg åt hela den medeltida åskådningen. Kategorierna själ och kropp hafva för Augustinus sin parallel i "civitas Dei", gudsriket, och "civitas terrena", världsriket eller hedendomen. Synden, världsrikets 25 karaktäristikum, som vållar den fientliga motsatsen, är därför det begrepp, kring hvilket hans antro- pologi — liksom hans teologi — rör sig såsom kring sin medelpunkt. Från begynnelsen härskade dock icke denna söndring hvarken i makro- eller mikrokosmos. Det fanns en tid, då kroppen^ den förnuftiga själens trogne, lydige och villige tjänare, i sig ägde möj- lighet att ikläda sig odödligheten. Själen^ krop- pens härskarinna, var skapad till Guds afbild och utrustad med tankeförmåga och kunskap om san- ningen, med minne och med en på det goda riktad vilja. MöjHghet till en "plena justitia" var därmed gifven. Höjd öfver Hdanden och död, framlefde människan ett paradisiskt lif i härskareställning till den ofria skapelsen och beroende blott af Guds kärleksvilja, som ledde hennes viljas utveckling i det goda. Hennes medskapade möjlighet att icke synda och dö, hennes "posse non peccare et mori", hade kunnat blifva till ett "non posse peccare et mori". Men människan förverkligade icke denna möj- lighet, utan missbrukade tvärt om den frihet, som var henne gifven, och föll i synd. Och då i den första människan hela mänskligheten var praefor- merad, så har också denna i honom syndat ("in lumbis Adami"). Den synd, som genom aflelsen utan undantag fortplantas inom Adams efterkom- 26 mande, kallas arfsynd. Undantagslös syndighet i hela mänskligheten ("massa perditionis") medfér undantagslös straffvärdhet. Nu är harmonien mellan kropp och själ störd. Köttet har blifVit anden olydigt. Den grundform, i h vilken hädanefter det mänskliga själslifvet rör sig, är sträfvan efter njutning ("cupido", "amor")*). Såsom sträfvan efter det angenäma ter den sig som "libido", "cupiditas"; som sträfvan emot det oange- näma såsom "ira", "timor"^). Alla drifter äro blott utvecklingar af denna grundform och röra såväl den andliga som den kroppsliga sidan af människolifvet. Den mänskliga viljans förhållande till dessa drifter fattas af Augu- stinus så, att dessa väl till den grad fullständigt kunna behärska densamma, att de upptagits i och utgöra dess innehåll. Men å a. s. är viljan för honom stundom en öfver den sinnliga och syndiga naturen stående kraft, obunden af natursamman- hanget. Augustinus är, från en sida sedd, indeter- minist: människan äger full frihet att följa eller sätta sig emot de af grundsynden framkallade bö- jelserna. Men på samma gång häfdar han den tanken, att människan aldrig in concreto äger verkligt liberum arbitrium, utan är beroende af för- utvarande anlag och böjelser, hvilka tjänstgöra som 1) De civitate Dei XIV, 15. 27 motiv. Endast den goda viljan är fri, och en så- dan vilja kan den fallna människan af egen kraft aldrig ernå*). Augustinus synes ej hafva lyckats försona dessa bredvid hvarandra stående grundåskådningar, i hvilka man kan spåra tydliga reminiscenser från lians olika utvecklingsskeden och de honom då behärskande lifsuppfattningarna. Härmed är i allmänna drag den för Augustinus karaktäristiska antropologiska grundåskådningen angifven. Huru han sedan på denna basis utfor- mar sina psykologiska tankar, vill jag i några enskilda punkter tillse, för så vidt dessa punkter kunna vara af intresse och betydelse för mitt ämne. Utvecklingen af människosjälen, såsom den i begynnelsen ter sig hos det späda barnet, kan först spåras i fråga om lust- och olustkänslorna. Först så småningom sällar sig till dessa, som yttra sig i skrattande och gråtande, ett kunskapsinne- håll med afseende på den närmaste omgifningen liksom ock förmåga att särskilja enskilda begär och sträfvan att förverkliga dem. Redan dibarnet visar bestämda affekter, som harm, dåligt humör, afund o. s. v. Ett ytterligare steg i utvecklingen betecknar den efter hand framträdande talförmå- *) Harnack, o. a. a. 28 gan. Härvid föregår det tänkta innehållet till tiden förmågan att genom artikulerade ljud objek- tivt framställa detsamma. Ty de ursprungligaste ljuden äro ännu icke ord, utan ofrivilliga uttryck för de förhanden varande själstillstånden. Ordens betydelse lär sig barnet genom association af de ljud, det iakttager hos de vuxne, med de motsva- rande rörelser, som utmärka deras viljeriktning på bestämda föremål, hvarvid tillika röstens klang röjer det närvarande själstillståndet och tillkänna- gifver, huruvida deras vilja förhåller sig attrahe- rande eller repellerande till föremålen i fråga ^). Vid utvecklingens vidare förlopp framträder synsinnet framför de öfriga sinnena, så att man t. ex. ofta hämtar uttrycken för dessa senares förnimmelser från det förras område. Augustinus anför som exempel åtskilliga latinska uttryck, hvilka emellertid icke hafva motsvarighet i vårt språkbruk. "Ad oculos enim proprie videre per- tinet. Utimur autem hoc verbo etiam in ceteris sensibus, cum eos ad cognoscendum intendimus. Neque enim dicimus: Audi quid rutilet; aut, Olfac quam niteat; aut, Gusta quam splendeat; aut, Palpa quam fulgeat: videri enim dicuntur hasc omnia. Dicimus autem non solum: Vide quid luceat, quod soli oculi sentire possunt; sed etiam, ») Conf. I, 6, 7, 8. 29 Vide quid sonet; Vide quid oleat; Vide quid sapiat; Vide quam durum est"*). Med afseende på den genom sinnena förmed- lade kunskapen är af betydelse, huruvida den fram- går endast af oreflekterad lustkänsla, eller om den är förbunden med ett objektivt intresse för fore- målet. I senare fallet kan det ske, att t o. m. de förnimmelser, som äro f()r bundna med olust- känslor, afsiktligt uppsökas blott for att rikta ve- tandet 0. Ett direkt pedagogiskt observandum är Augu- stini starka betonande af det oafsiktliga intres- sets värde vid undervisningen framfor det på olika sätt motiverade. Så t. ex. i Conf. T, 14: "Satis elucet majorem habere vim ad discenda ista liberam curiositatem, quam meticulosam necessitatem". Människans vetande är af två slag: medvetet och omedvetet. Om också denna terminologi — så vidt jag funnit — ej kan påvisas hos Augu- stinus, så gör han dock i sak denna åtskillnad, så t. ex. när han i sin skrift De trinitate XIV, 6 på tal om människoandens förmåga att tänka sig själf skiljer på dess "facultas se cogitare", af hvilken den blott interimistiskt är i besittning, och "facultas se nosse", som är dess permanenta egendom. Hvad som härvid for oss närmast är af intresse är den ') Conf. X, 35. 30 psykologiska exposé af minnet, som han framställer såsom en analogi, ägnad att belysa det ofvan- nämnda förhållandet. Det torde vara få psykologiska frågor, med h vilka Augustini öfver själslifvets problem så mycket grubblande ande till den grad ingående sysselsatt sig som med minnet^). Detta är för honom en af den inre erfarenhetens största gåtor. Också det glömda, menar han, ligger i minnet och kan där finnas åter och särskiljas från hvarje annat där förefintligt innehåll. Hur är det då möjligt att äga någonting såsom glömdt och likväl under sökande och reproduktion tänka därpå? Svaret på denna fråga leder honom fram till betydelsen af associationen och vanan. Det glömda plägade vara förbundet och sammansmält med ett annat innehål], och om nu detta andra innehåll en gång af någon anledning skulle inträda i medvetandet utan att vara åt följ dt af detta nu glömda, så kräfver det sitt vanliga komplement och bortvisar hvarje annat, som vill träda i stället, till dess det glömda är funnet ^). Så åtminstone under nor- mala förhållanden. Det, som är glömdt, är sålunda icke absolut glömdt, enär det då låge utom möjlighetens gräns att finna det igen. I sitt arbete De musica VI, 8, 1) t. ex. Couf. X, 8, 19, 2) Couf. X, 8. 31 där han äfVen inlåter sig på denna fråga, fram- håller han likhetsassociationens betydelse för att åter upplyfta det förgätna i minnet och definierar den föreställning, som sjunkit ned under medve- tandets tröskel, såsom en i själen pågående rörelse, som icke kommit till stillhet: "Recurrit autem in cogitationem occasione similium motus animi non extinctus, et hsec est quse dicitur recordatio". Visshet om att vi vid en i medvetandet upp- dykande föreställning hafva att göra med en erin- ring gifver oss den lätthet, med hvilken stundom det ifrågavarande innehållet af oss kan fattas, under det att för det första upptagandet och in- präglandet ett mödosamt arbete och särskilda an- stalter äro af nöden. När dessa särskilda anstalter — liksom ställningarna vid uppförandet af en byggnad — visa sig icke vara behöfliga, hafva vi däri ett kriterium på att den ifrågavarande föreställningen icke är ny. På det nyss anförda stället (Conf. X, 8) be- skrifver Augustinus närmare reproduktionen. Den står under viljans inflytande, men icke allt träder på dennas befallning åter in i medvetandet. Mycket måste länge sökas och liksom framhämtas ur ett mera aflägset och fördoldt förvaringsrum. Annat åter bryter osökt och liksom "skockvis" ("catervatim") fram och ställer sig opåkalladt i vårt medvetandes blickpunkt. Om dessa föreställningar säger Augu- 32 stinus träffande, fast med något djärfva bilder: "Abigo ea manu cordis a facie recordationis mese, donec enubiletur quod volo, atque in conspectum prodeat ex abditis". Det gifves också andra före- ställningar, som lätt och i orubbad ordning in- ställa sig och åter träda tillbaka på viljans bud. Erinringsbilderna af de mest olikartade ting, uppvisar han, ligga i minnet tydligt från hvar- andra skilda. "Nam et in tenebris atque in silen- tio dum habito, in memoria mea profero, si volo, colores, et discerno inter album et nigrum, et inter quos alios volo: nec incurrunt soni atque perturbant, quod per oculos haustum considero, cum et ipsi ibi sint, et quasi seorsum repositi lateant. Nam et ipsos posco, si placet, atque adsunt illico. Et, quiescente lingua ac silente gutture, canto quan- tum volo, imaginesque illse colorum quse nihilomi- nus ibi sunt non se interponunt, neque interrum- punt, cum thesaurus alius retractatur qui influxit ab auribus. Ita cetera quas per sensus ceteros ingesta atque congesta sunt recordor prout libet: et auram liliorum discerno a violis, nihil olfaciens; et mel de fruto, lene aspero nihil tunc gustando neque contrectando, sed reminiscendo antepono"V. Där, "in aula ingenti memoriae", finner man också sig själf och kan för sig återkalla såväl hvad 1) Conf. X, 8. 33 man gjort, samt när och hvar detta skett, som ock motivet därtill. Både den upplefvade till- dragelsen och hvad man därvid tänkte eller trodde är inneslutet i minnet. Ur samma förråd skam- mare hämtar man föreställningar om ting och förhållanden, som man själf erfarit, eller föreställ- ningar, till hvilka man kommit fram genom ana- logislut. På grund af denna kombinationsförmåga är människan mäktig att göra tillkommande ting till föremål för sitt tänkande, kan önska och hoppas. Detta allt hör till människans väsen, som hon själf icke helt kan fatta. "Animus ad habendum se ipsum angustus est"*). Medvetandets begräns- ning gör, att minnets innehåll ej på en gång kan vara present : "Quoniam non potest acies animi simul omnia quse memoria ten et, uno adspecto contueri, alternant vicissim cedendo ac saccedendo trinitates cogitationum"^). Augustinus analyserar ock den psykologiska akt, som frågan åstadkommer. Spörjer man an- gående en sak, ''om den är, hvad den är, och huru- dan den är", kvarhåller den tillfrågade själfva ljud- föreställningen i minnet, långt efter det orden för- klingat. När det emellertid gäller att klargöra frågans innebörd, träda ljudföreställningarna till- baka för begreppen själfva. Då nu betydelsen 1) Conf. X, 8. ^) De trinitate, XI, 8. 34 alltså redan fanns för handen såsom begrepp, innan det tänkande subjektet var medvetet därom och kunde anförtro det åt minnet, h varifrån har då detta begrepp inkommit i själen? Genom sin- nenas portar, säger han, har det icke skett. I själfva verket fanns det redan förut i minnet, om också djupt liggande och undangömdt, men kunde ej göras till föremål för en tankeakt, "nisi admo- nente aliquo ererea[n]tur" O, utan särskildt motiv. Minnet är sålunda enligt Augustinus ej inskränkt till att vara blott och bart organ för tillvara- tagande och reproduktion af sekundärt innehåll. Det gäller att vid lärandet hopsamla och ordna minnets orediga och undangömda innehåll, för att det sedan skall vara till hands och kunna gripas af den därmed förtrogna tankekraften. Försummar man emellertid att under längre eller kortare tid göra bruk af detta preparerade material, sjunker det ned under medvetandets trösklar och försvinner från synfältet, så att det på nytt måste samlas och liksom "sammandrifvas". Detta är att tänka. Cogitare härleder Augustinus af cogere på samma sätt som agito af ago och factito af facio^). I denna vidsträckta betydelse taget, omsluter minnet äfven en oräknelig mängd tal- och dimen- ') Conf. X. 10. 2) Conf. X, 11 35 sionsfbrhållanden jämte lagar, hvilket allt icke är en produkt af sinnlig varseblifning. "Audivi sonos verborum quibus significantur, cum de his disse- ritur: sed illi alii, istao (numerorum dimensionum- que rationes et leges) autem aliae sunt. Nam illi aliter graece, aliter latine sonant; istse vero nec graecae nec latinae sunt, nec aliud eloquiorum genus" ^). Begreppen äro kosmopolitiska. Det finns också erinringar af minnesakter ^). Vi erinra oss, att vi erinrade oss något, att vi hörde sant och falskt, ja, att vi skilde mellan sant och falskt, att vi förstodo det eller detta o. s. v. Augustinus ger äfven en ingående psyko- logisk utredning af glömskan. Glömmandet tillgår analogt med lärandet. Glömmandet är en succes- sivt och så småningom fortgående process. ''Obli- vione vero plures simul numeri, quamvis paulatim absterguntur: nära nec ipsi aliquamdiu manent integri. Quod enim post annum, verbi gratia, in memoria non in venitur, etiam post unum diem jam minus est: sed non sentitur ista deminutio" ^). Ej ens den i den nyare filosofien dryftade frågan om de s. k. medfödda teoretiska och praktiska idéerna är främmande för Augusti- nus. I sin skrift De libero arhitno II, 10 om- *) Conf. X, 12. 2) Conf. X, 13. *) De musica VI, 4. 36 talar han sådana, som äro alla människors gemen- samma, ursprungliga egendom: * praktiska idéer, såsom den, att man måste lefva ett rättskaffens lif, föredraga det bättre framför det sämre, veder- gälla lika med lika, gifva hvar och en sitt; teore- tiska idéer, såsom den, att det ofördärfvade är bättre än det fördärfvade, det eviga bättre än det timliga, det okränkbara bättre än det kränkbara. Dessa medfödda idéer blifva för Augustinus vik- tiga anknytningspunkter för hvarje verksamhet, som har till syftemål att i en eller annan riktning påverka den ena eller den andra sidan af männi- skans själslif. Äfven fantasiens verksamhet beror på en ur- sprunglig funktion — för att begagna ett modärnt uttryck — af h vilken själen gör bruk på minnets ma- terial : "Quod autem ex eo quod vidi facio, memoria facio: et tamen aliud est in memoria invenire phan- tasiam, aliud de memoria facere phantasma, quae omnia vis animae potest"'). I yttersta hand bero dessa ursprungliga funk- tioner för Augustinus på forefintligheten af ett inre sinne. Mycket utaf hvad Augustinus på detta område bragt i dagen måste ännu i vår tid betraktas såsom på dagordningen stående problem för psykologien. ') De musica VI, 11. 37 Han kan just icke sägas hafva utbildat något psy- kologiskt system. Hans djupsinniga undersökningar bilda, såsom särskildt H. Siebeck uppvisat*), ett vis- serligen blott fragmentariskt, men icke desto mindre värdefullt underlag för sammanhängande teorier, som hans eftervärld, tack vare detta, kunnat framställa. Väl har Augustinus själf i allmänhet icke satt dessa sina utredningar af psykologiska spörsmål i direkt samband med och tillämpat dem på hvad till pedagogiken hör. Men i mångt och mycket äro de dock belysande för de åsikter, han i pedagogiskt hänseende gör gällande, och måste tillskrifvas en stor betydelse såsom underlag för dem, då ju, såsom framför allt i vår tid så lifligt betonas, med all verklig uppfostringskonst psykologien — medvetet eller omedvetet — går hand i hand. Trots Augustini bestridande — gent emot manicheismen — af syndens substantialitet i männi- skans sinnliga natur och hans ofta markerade fram- häfvande af att synden i lika mån vidlåder hennes andliga och lekamliga varelse, står han dock, som redan är nämndt, såsom ett barn af sin tid en dels på den ståndpunkt, hvilken som två hvarandra principiellt motsatta makter söndrar ande och ^) H, Siebeck: Die Anfänge der neueren Psychologie in der Scholastik. 3 38 materia såsom det godas och ondas principer. Det var fbrst renässancens och reformationens ström- ningar, som förmådde göra allvar af det då och då uppdykande försöket att häfva denna dualism. Augustini pedagogik är beroende af denna uppfattning. Väl säger Augustinus*), att det är Gud, som är all skönhets källa, ''qui dedisti vitam infanti et corpus, quod ita, ut videmus, instru- xisti sensibus, compegisti membris, figura decorasti" o. s. v., en tanke, som möter mångenstädes i de augustinska skrifterna. Men sida vid sida med denna åskådning påträffa vi en manicheiskt färgad, som betraktar kroppen såsom en fördärflig börda för människoanden, då den genom sina begär hind- rar själens utveckling i det goda. Uttryck så- dana som dessa, hvilka möta oss i den augustinska litteraturen: kroppen, betecknad såsom "poena"^), "homini gravissimum vinculum"^), "maxime aggra- vans corruptibile" *), visa detta till fullo. Så ock när det heter: "Deterius omni corporé nihil est" ^), eller när för den tanken, att Kristus blef ') Conf. I, 7. ^) Liber sententiarum ex Augustino LXXIII. ^) De raoribus ecclesiae catbolicse I, 22. *) Enchiridion ad Laurentium 4. ') Liber de diversis qusestionibus octogintatribus, qusest. LIV. 39 människa, begagnas uttrycket "in carne natus est, pannis mortalitatis circumdatus"*). Det kan under sådana förhållanden icke vara oväntadt, att vi hos Augustinus fåfängt söka efter ett riktigt uppskattande af vikten och värdet utaf en sund kroppens uppfostran. Konsekvensen af en sådan uppfattning kan ej blifva någon annan än asketens predikan om späkning och själftortyr för att i möjhgast fullkomliga mån blifva herre öfver och förstöra den fiende^ människan äger i sitt eget kroppsliga jag. Men Augustinus var ej alltid en följdriktighetens man, och i ifrågavarande hän- seende gjorde han sig skyldig till en älskvärd in- konsekvens. Hans goda hjärta förmådde honom till en omfattande välgörenhet mot allahanda nöd- lidande. Kläder och föda vägrade han ingen na- ken eller hungrande till skydd för och underhåll af den ''fördärfliga börda", som är människokroppen. Så långt gick han. Men något värde ville och kunde han från sin ståndpunkt ej tillerkänna vår- den af kroppen. Att "corpus est animae famulus" och "vas et domus hominis", erkänner väl Augu- stinus på flera ställen. Men han gör ej något allvar af den tanken. Att själens funktioner i väsentlig grad äro beroende af det kroppsliga or- ganets beskaffenhet och därför till detta stå i nöd- *) De disciplina christiana 14. 40 vändig relation, härför saknade man den tiden, öfver hufvud taget, all blick. Juvenalis' sats: "Mens såna in corpore sano" föraktades såsom hed- nisk surdeg. Den kyrkhga uppfostran, och denna var det, som då intog den allt dominerande plat- sen, hade — menade man — ett för högt mål för att på hednavis befatta sig med den syndiga kroppens vård. I själfva verket anser Augustinus en upp- fostran till borgerlig rättskaffenshet och ett sedhgt lif såsom sådant lika oviktig som kroppens vård. Hedningens dygder äro för honom blott glänsande laster eller åtminstone blott skenbara dygder *), och sedligheten och dygden öfver hufvud äga värde blott i och genom sin förening med religionen. Strängt taget, är då också h varje försök till sedlig uppfostran en gagnlös absurditet, om man ställer sig på Augustini ståndpunkt och — nota bene — vill vara konsekvent. Ty om, såsom han på en mängd ställen främhäfver, den mänskliga viljan aldrig är fri, utom för så vidt den är riktad på det goda, men detta aldrig kan ske, om än all människokraft för^ detta ändamål upp- bjödes, så är det svårt att inse, hvilket gagn en uppfostran till sedlighet skall kunna medföra. Väl träder här — såsom en deus ex machina — den *) Ad Euodium epist. CLXIV, 2; jfr Enarrationes in psalmos: in psalmum XXV enarratio II. 41 gudomliga nåden emellan och frigör den af synden trälbundna viljan. Men då denna nåds verksamhet är helt bunden af en ovillkorlig praedestination, som i yttersta hand ingen kan motsätta sig, är dock i själfva verket foga betydelse tillmätt till och med den uppfostran, som har till uppgift att främja en tillväxt på det rent religiösa området. Åtminstone är hvarje försök till uppfostran gagn- löst intill den stund, då klart kan skönjas, om den, man vill uppfostra, verkligen står under den gudomhga nådens inverkan. I viss mån uppvägas dessa af den augustinska arfsynds- och nådevalsläran framgående konsekven- ser utaf den universella betydelse, Augustinus å andra sidan tillmäter dopet. När det heter, att "reatus — — sacramento baptismi coelestis abluitur" ^); "universus rea- tus sacramento baptismatis est solutus"^); "propter omnia peccata baptismus in ventus est"^), "omni pec- cato caret qui baptizatur" *), "in baptismo accepi remissionem omnium peccatorum" *) — en mängd andra uttryck for samma tanke att fbrtiga — så framgår häraf med all önskvärd tydlighet, att ^) Contra Faustum manichaeum XII, 17. ^) Enarrationes in psalmos: in psalmumCXVIIIsernioIII. ^) De symbolo sermo ad catechum. 7. *) Contra Julianum pelagianum XI, 16. ') Sermo CXXXI, 6. 42 en total syndaförlåtelse tankes vara knuten vid dopet. Och dopet är vidare det enda medlet att öfver hufvud ernå någon syndaförlåtelse. "Deus non demittit peccata nisi baptizatis" ^). Att nu denna syndaförlåtelse enligt Augustinus är bun- den vid själfva dopfaktum såsom sådant och ej vid det sinnelag, som vid akten förefinnes hos baptizanden, framgår bl. a. af fortsättningen på sist anförda stället, där det heter: "Catechumeni, quamdiu sunt, super illos sunt omnia peccata eorum". Nu skulle det ju kunna tänkas, att en- ligt hans uppfattning syndaförlåtelsens gåfva vid dopet förlänades baptizanden just i följd af den sinnesbeskaffenhet, som tydUgen lade i dagen, att han var en till salighet och utvecklingsmöjlighet i det goda bestämd, och om hvilken sinnesbeskaf- fenhet dopförr ättaren, såsom Augustinus efter- tryckligt inskärper, först var förpliktigad att göra sig förvissad. Men ett dylikt antagande veder- lägges af Augustini nit om barndopet, vid hvilket hvarje pröfning af det slaget såsom omöjligt af sig själf förfaller. På denna universella betydelse af dophand- lingen hvilar sålunda för Augustinus hela berätti- gandet till och gagnet af en kristlig uppfostran. ^) De symbolo sermo ad catechum. 8. 43 I enlighet med det sagda sluter sig för Au- gustinus all uppfostran kring dopet såsom kring sin medelpunkt. Den skrift af honom, som i peda- gogiskt hänseende är af den ojämförligt största betydelsen, den kateketiska metodiken De cate- chizandis rudibus^ står också härmed i allra när- maste samband. Dess betydelse för ämnet rätt- färdigar några raders särskild redogörelse för den- samma. Den har att tacka för sin tillkomst en viss Deogratias, diakon i Kai-tago, som hos Augustinus anhållit, att denne ur sin rika erfarenhet som' ka- teket och lärare öfver hufvud skulle meddela ho- nom råd och anvisningar, hur han borde förvalta kateketens kall, som förorsakade honom stora svårig- heter och mycken bäfvan. Gärna och ej blott af vänskap för Deogratias, utan också af plikt och kärlek till kyrkan i dess helhet villfor Augustinus hans begäran. De catechizandis rudibus är en katekes, af- sedd att vara en ledtråd vid undervisningen af "rudes", d. v. s. af dem, som anmälde sig till upp- tagande i katekumenatet. Den sönderfaller i två hufvuddelar: en principiell del och en praktisk, den senare bestående af två mönsterkatekisationer, af hvilka den större är afsedd för vanhga för- hållanden, den mindre för de tilltällen, då under- 44 visningen af en eller annan anledning måste på- skyndas*). 2. Den kyrkliga uppfostrans mål^ till livilket denna undervisning har att i sin mån drifva fram individen, är enligt Augustini hela åskådning kyrk- lig myndighetsutveckling. Under hela undervis- ningstiden har lärjungen, som vi framdeles skola se, i allmänhet förhållit sig tyst, spelat åhörarens roll. Men i det högtidliga ögonblick, då han så- som muntlig bekännelse och bön återgifver, hvad som åt honom öfverlämnats, träder han in i ledet af församlingens myndiga. I denna undervisning- ens slutakt utpräglar sig hela den kyrkliga upp- fostrans mål. Kyrklig myndighet — detta mo- därna begrepp — täcker här uråldrig kyrklig praxis ^). Men detta allmänna mål för den kyrkliga uppfostran ter sig, om vi betrakta de olika objekten för densamma, på olika sätt allt efter dessas individuella egendomligheter. Det kristliga humanitetsidealets grundriktning är väl gifven, men ^) I nämnda särskiljande af två olika katekisations- kurser har man velat se ett analogon till anordningen inom vår svenska folkskola af en normalkurs och en minimikurs. Se Carl N:son Gierow: Minimikurser eller normalkurser i folkskolan?, sid. 41 ^) Jfr v. Zezschwitz: Einleitung in den Unterricht der Anfänger im Christenthum nach Augustins Anweisung, sid. 21. 45 dess förverkligande i enskildheterna följer indivi- dens lagar. Själf angifver Augustinus *) kärleken såsom uppfostrans slutmål för den enskilde. Kärleken skall färga en kristens hela lif. Nu torde väl Augustinus i öfverensstämmelse med sin antropo- logi närmast hafva för sig uppställt ett munkar- tadt humanitetsideal såsom det högsta. Askesen är kärlekens höjdpunkt och högsta uttryck^). Men å andra sidan saknar han på denna punkt inga- lunda ansatser till teckning af ett humanitetsideal, som kommer synnerligen nära den evangeliska läran om den kristliga fallkomligheten. I hans bestämmande af uppfost ringsmålet kunna särskiljas de tvenne sidorna: den religiösa, den mot Gud vända, som tillägnar sig gudsrikets förmåner, och den kosmiska, den mot världen vända, i hvilken gudsrikets uppgifter lösas. Kärleken är en från Gud hela mänsklighetens historia igenom utgående ström, gent emot hvilken människan har att förhålla sig passiv, mottagande. Guds kärlek framstår för henne såsom en förmån, som det är henne gifvet att njuta, och i hvilken hon finner hvila. Men liksom hvarje annan förmån, som njutes, betingar en uppgift, som skall lösas, så också *) De cat. rud. 4. ^) Jfr A. Harnack o. a. a., sid. 217. 46 denna. Hvilan i kärleken, passiviteten, har till parallell ett arbete i kärleken, en aktivitet. Det kärleksfulla sinnelaget allena är det, som gifver en handling dess sedliga värde. Ifrån sin praktiska verksamhet utåt skall dock kärleken vända åter till sin hvila. "Då först är en gärning i sanning god, när afsikten med vår handling blott är såsom en pil, utsänd af kärleken och återvändande till kärleken såsom till sin hvilas hem". Det är nästan, som vi hörde Luther tala i skriften Freiheit eines Ohristenmenschen: "Durch den Glauben fährt der Christ iiber sich in Gott, von Gott fährt er wieder unter sich durch die Liebe und bleibet doch immer in Gott und gött- licher Liebe"*). "Hac ergo dilectione tibi tamquam fine pro- posito, quo referas omnia quae dicis, quidquid nar- ras ita narra, ut ille cui loqueris audiendo credat, credeado speret, sperando amet". Så afslutar Augu- stinus det förut anförda fjärde kapitlet i De catechi- zandis rudibus, i hvilket han tecknar uppfostrans mål. Med kärleken sammanbinder han här, så- som han öfver hufvud älskar att göra det, tron och hoppet, Alla tre sättas de såsom uppfostrings- mål, tänkta dock i närmaste samband med hvar- andra och i paulinsk klimax upp till det, som är ^) Freiheit eines Christenmenschen 27, 199. 47 störst af dem, kärleken. Utan kärlek kunna väl tro och hopp bestå, men de blifva i denna sin isolering värdelösa. Ett människolif, som ej har kärleken till sin herre, regeras i stället af köttets lustar. Fyra tillstånd särskiljer Augustinus i en män- niskas ställning till den gudomliga nåden: lifvet i okunnighetens djupaste mörker, lifvet under lagen, lifvet under nåden eller det goda hoppet och lifvet i friden. Detta går igen lika väl i folkens som i de enskildas historia. Guds nåd träder fram redan i det första och andra af dessa skeden och meddelar människan redan här — än i det första, än i det andra — rättfärdiggörelse, som för Augustinus närmast är en actus infusionis, och hvilken fritt skall omsättas i gärning 0. Alla gudomliga bud och alla handlingar, som förverkliga dem, måste ställas under kärlekens synvinkel — kärlekens till Gud och kärlekens till nästan. Då först framkommer man genom att offra själfviskheten till ett sant människolif, i hvilket kärleken mer och mer besegrar begären, till dess i ett annat lif segern blifver fullständig ^) och människan i evigheten får njuta kärl eksh vilan ^) Jfr P. Eklund; Den apostoliska tron, sid. 605. 2) Enchiridion ad Laurentium 117 ff.; jfr Harnack, o. a. a., sid. 215. 48 i en evig visio trinitatis under stuin och salig be- grundning ^). Detta är det mål, hvilket den kristliga upp- fostran har att ställa sig för ögonen: en rayndig- hetsutveckling, i h vilken människolifvet mer och mer genomträn ges af kärleken. 3. a. Beträffande det undervisningsmaterial^ med hvars tillhjälp uppfostran har att förverkliga det uppställda humanitetsidealet, möta vi hos Augusti- nus nästan inga andra anvisningar, än för så vidt de gälla kristendomsundervisningen, kring hvilken i öfverensstämmelse med hela hans grundåskådning af världen och människan allt hans intresse så godt som uteslutande rör sig. Att detta är förhållandet särskildt med hans mera nämnda skrifb De catechizandis rudibus, ligger i sakens natur. Hans i Confessiones bevarade uttalanden om den undervisning, han själf mottagit, bära vittne om att han i den senare perioden af sitt lif föga uppskattat den humana bildningen liksom, öfver hufvud taget, allt, som icke faller inom det i reli- giös mening rent uppbyggligas område. "Itane aliud non erat ubi exerceretiir ingenium et lingua mea?" säger Augustinus ^) om de stilistiska öf- ningar, vid hvilka man i den tidens undervisning 1) De cat. rud. 25. 2) Conf. I, 17 49 tyckes hafva lagt stor vikt, men som han betrak- tar såsom ''inania nugarum" ^) och som ett "sacri- ficium transgressoribus angehs" *). Och i Confessio- nes III, 6 betecknar han de af honom under hans lärareverksamhet som retor förelästa klassikerna såsom ''siliquse porcorum, quos de siliquis pascebam". Liksom hedningarnas dygder för honom blott voro lysande laster ^), voro i hans ögon hednisk vetenskap och hednisk bildning blott ett tomt skal utan kärna. Detta oaktadt kan ej bestridas, att äfven i hans senare dagar hans åskådning icke kunnat helt frigöra sig från intrycket af de studier, åt h vilka han ägnat sin ungdom. Sida vid sida med ganska vanvördiga yttran- den om t. ex. filosofien och dess värde möta oss i den augustinska Htteraturen utsagor, som beteck- na denna vetenskap såsom rent af ägande gudom- ligt ursprung ^). Retoriken betraktar han alltjämt såsom något godt och nyttigt, när den väl använ- des. Och om musiken uttalar han sig ibland på ett sätt, som gör denna konst till en gudomlig gåfva *). Som redan är sagd t, vänder sig emellertid hans intresse kring kristendomsundervisningen, om hvilken det därför här egentligen blifver tal. 1) Conf. I, 17. 2) Jfr sid. 40. 8) De civitate Dei II, 7. *) Liber ad Hieronymum, epist. CLXVI,5 50 Materialet för denna är först och sist den heliga skrift, "quae sic loquitur, ut altitudine superbos irrideat, profunditate adtentos terreat, veritate (m)agnos *) pascat, afFabilitate parvulos nutriat" ^). Därför blir ock skriften för honom medelpunkten i hela den kristliga uppfostran. Hvilka delar och sidor af detta material, som skulle blifva föremål för behandling på lärjungarnes olika utvecklingsstadier, sammanhängde med den på den tiden gängse uppfattningen af katekumen- institutionens grader och deras betydelse ^). På det förberedande stadiet skulle enligt Augustinus hufvudsakligen skriftens frälsnings- historiska sida framställas. I sin större mönster- katekisation anvisar han nedan angifna historiska grundlinjer, som undervisningen hade att följa: 1) Världsskapelsen och syndafallet, i h vilket sammanhang talas om Guds egenskaper: allmakt, ') Flera handskrifter hafva läsarten agnos. Den af mig öfverallt använda och citerade upplagan (se litteratur- förteckningen!) har varianten magnos. Parallellismen talar till förmån för sistnämnda läsart_ A andra sidan har läs- arten agnos pascat en viss sannolikhet för sig genom sin bibliska klang (Joh. ev. 21, 15). ') De genesi ad litteram V, 3. ^) Den följande framställningen ansluter sig till Fredrik Nielsens på Funks forskningar hvilande indelning af kate- kumenatet. Se Fredrik Nielsen; Haandbog i Kirkens Historie, 1 Bind, 2 Udgave., Sid. 396! 51 godhet, rättfärdighet och barmhärtighet, medan däremot intet namnes om hans väsens hemlighet. Trinitetsläran, som jämte "Fader vår" från 4:de århundradet började räknas med till kyrkans my- sterier *), sparades till största delen till den egent- liga katekumenundervisningen. 2) Det ondas tillväxt, Guds rike och syndens rike samt frälsningens förberedelse. Anmärknings- värd är på denna punkt särskildt hans blick för det organiska sammanhanget mellan å ena sidan "sancti" och å den andra "iniqui" här i världen, så att han t. o. m. kan tala om en "ci vitas iniquorum" lika väl som om en "civitas sanctorum" ^). 3) Det gamla förbundets utkorade folk, enguds- dyrkans folk, förebilden till den kommande kristna församlingen. 4) Israels uppfostran och förtryck i Egypten och befrielsen därifrån. I sammanhang härmed framställes folkets räddning genom Röda hafvet, denna kraftverkan genom Moses staf, såsom "signum sancti baptismi, per quod fideles in novam vitam transeunt, peccata vero eorum tamquam ini- mici delentur atque moriuntur" ^), på samma sätt som "per diluvium aquis terra purgata est a ne- *) Ursprungligen betraktades egentligen blott symbo- lens form som mysterium. 2) De cat. rud. 19. 52 quitia peccatomm, qni tunc in illa inundatione deleti sunt, et justi evaserunt per lignum." *) Lika- ledes får påskalammet här tjäna som förebild, nämligen till den lidande världsfrälsaren. 5) Lagens utgifvande, en förebild till pingst- andens gåfvor åt den nytestamentliga församlingen. I sin polemik mot de antropomorfistiska före- ställningar, till hvilka den bibliska berättelsen skulle kunna gifva anledning — "neque enim Deus forma corporis definitus est, nec sic in illo membra et digiti cogitandi snnt, quemadmodum videmus in nobis", säger han O — förklarar han den gudomliga uppenbarelsen därvid ej vara af annat slag än den, som möter oss inom den kristna pingstmenigheten, när Gud där genom sin ande är verksam. "Accepit etiam legem digito Dei scriptam, quo nomine significatur Spiritus sanctus" ^), heter det med hänvisning till Luk. 1 1 , 20. Och "quia per Spiritum sanctum dona Dei sanctis dividuntur, ut cum diversa possunt, non tamen discedant a concordia charitatis, in digitis autem maxime apparet quaedam divisio, nec tamen ab unitate praecisio, sive propterea, sive propter aliam quamcumque causam Spiritus sanctus appellatus est digitus Dei" *). *) De cat. rud. 20. ^) Ibm.; jfr Sermo CCXLIX: "Decem prsecepta legis sunt scripta in tabulis digito Dei, hoc est Spiritu sancto." 53 6) Det jordiska och det himmelska Jerusalem, hvarvid åter rikstanken är framme: Jesus Kristus, det personliga gudsordet i mänsklig gestalt såsom konungen öfver den honom underdåniga mänsk- ligheten, hvilken i hägnet af hans spira skall njuta evig frid. Den gammaltestamentliga förebilden, som icke heller här saknas, är David, härskaren öfver det jordiska Jerusalem ^). 7) Fullföljande sin symboliska betraktelse af Israels historia, kommer så Augustinus fram till den babyloniska fångenskapen, som för honom står såsom förebild till den kristna kyrkans beroende af den världsliga makten. Om än denna för honom är ett Babel, en "civitas et societas ini- quorum, quoniam dicitur interpretari confusio", så åligger det dock Jerusalem, "civitas et societas sanctorum", att vara all mänskhg ordning under- dånigt och arbeta i kallelsen under trogen plikt- uppfyllelse, och detta så mycket mer, som den världsliga maktens representanter påverkats af kyrkans pånyttfödande krafter och i följd däraf ställt de maktmedel, öfver hvilka de förfoga, i ^) Augustinus angifver som grundbetydelsen af detta namn "visio pacis", motsvarande det hebräiska Qb'i: 1NT;, en derivering, som emellertid ej torde vara riktig. Om ordets sannolika härledning af n^"' = grunda och ib^z: = tlVcJ = lugn, frid se W. Gesenius: Hebräisches und aramäisches Handwörterbuch I 4 54: kyrkans tjänst. "Itaque per ipsos data pax est ecclesiae, quamvis temporalis, tranquillitas tempo- ralis ad aedificandas spiritaliter domos et plan- tandos hortos et vineas". *) 8) Frälsningens förberedande genom profetis- men, som målar Messias-konungens drag allt tydli- gare, samt skildring af judafolkets politiska ställning under den efterexiliska tiden, h vilken ställning alstrar längtan efter ocli hopp om befrielse. 9) Följer så en sammanfattande indelning af den sålunda tecknade gammaltestamentliga histo- rien i fem ekonomier: a) från Adam till Noah; b) från Noah till Abraham; c) från Abraham till David; d) från David till den babyloniska exilen; e) från exilen till Frälsarens framträdande. Till dessa sluter sig såsom den sjätte ekono- mien Kristi tidsålder. Judendomens partikularism vidgas till universalism. Kristendomen famnar alla nationer. Religionen förandhgas, i det att yttre lagtjänst får vika för hjärtats tjänande af Gud, timlig lycka såsom gudsfruktans lön och människo- lifvets högsta mål för ett evighetslif i full gemen- skap med Gud. Människoanden förnyas i denna sjätte tidsperiod efter Guds afbild, liksom den ') De cat. rud. 21. 55 fbrsfca människan skapades på den sjätte dagen. Då först är en verklig laguppfyllelse en möjlig- het, när dess driffjäder är icke trängtan efter timligt godt, utan kärlek till honom, hvars vilja lagen tolkar. Kärlek måste alstra genkärlek, och den högsta kärlekspant har Gud skänkt mänsk- ligheten i sin enfödde son. 10) Kristi förnedring. I bjärta färger målas kontrasten mellan å ena sidan Frälsarens inre höghet och härlighet och å andra sidan hans yttre ringhet. Hans mänskliga naturs begränsning samman- hänger med hans uppgift här i världen. Han ut- blottar sig på jordiska ägodelar för att visa deras intighet, medan han påtager sig allt jor- diskt lidande, på det att ingen i de förra skall söka sin välfärd eller i det senare frukta sin ofärd. Han blir född af jungfrun, "virgo conci- piens, virgo pariens, virgo moriens", som är tro- lofvad med den fattige timmermannen, detta för att utplåna jordisk bördsstolthet. Han blir född i Betlehem, den ringa landsortsstaden, för att ingen må berömma sig af sin fädernestads ära. Själf alltings herre och skapare, blir han fattig, på det att ingen, som tror på honom, må göra anspråk på jordisk rikedom. Majestätiskt af böjer han skarornas anbud, när de vilja upphöja honom på jordisk konungatron, fast hela skapelsen vittnar om hans eviga konungamakt, allt, för att han 66 skall gifva föredöme i ödmjakhet och själffbr- sakelse. Och så tecknas i korta drag hans lidandes- väg. Han, som själf bespisar alla, lider hunger. Han törstar, som är de försmäktandes lefVande källa. Han, som för oss öppnar vägen till him- melen, dignar af trötthet på vägen genom jorde- lifvet. Han, på hvars bud de stumma tala och de döfva höra, är själf såsom stum och döf inför sina försmädare. Han låter fjättra sig, som löser så många från sjukdomars § ättrar; han låter gissla sig, som befriar människorna från smärtornas gisselslag. Han blifver korsfäst, som gör ett slut på vårt kors och lidande. Han dör, som kallar de döda åter från deras grafvar. Men så upp- står han ock från de döda för att aldrig mer dö, på det att vi, segervissa, må lära oss förakta döden. 11) Kristi upphöjelse och pingsten. Vid teckningen af pingstundret visar Augustinus sin utpräglade känsla för hvad som är skal och hvad som är kärna. Icke dånet af himmelen, icke tungomålstalandet är för honom hufvudsaken. Först och sist betonas, hur undret framför allt bestod i ingjutandet af kärlekens, kraftens och frimodighetens ande i de förut ljumma, svaga och försagda lärjungarnes hjärtan. "Misit eis Spiritum sanctum (promiserat enim), pier quem diffusa caritate in cordibus eorum, non solum sine onere, sed etiam cum jocunditate legem possent implere", 57 heter det 0. Ocli till sist, då dånet af himmelen och tungomålstalandet i förbigående såsom epi- soder omnämnts, kommer han åter till hufvud- saken och säger om lärjungarne: "Deinde cum tota fiducia Christum praedicantes, in ejus nomine multa signa faciebant". Naturundren få träda tillbaka för det religiösa och sedhga undret. 12) Den nytestamentliga församlingen bland judarna växer, luttrad i förföljelsernas skärseld och sammanhållen af kärlekens band. 13) Paulus blir såsom hednavärldens apostel den, som förverkligar kristendomens universali- stiska idé. 14) Kyrkan går segrande fram i världen, rensad och stärkt genom de svårigheter, med hvilka den har att kämpa. 1 5) Likasom allt detta, som tilldragit sig i kyrkans historia, förutsagts, redan långt innan det skedde, så skola ock alla förutsägelser, som ännu icke gått i uppfyllelse, en dag blifva verkligheter. Dit hör Herrens återkomst till den stora slut- katastrofen, världsdomen, då han skall skilja "omnes pios ab impiis: non tantum eis qui in eum credere omnino noluerunt, sed etiam eis qui frustra et infructuose crediderunt in eum". ^) 1) De cat. rud. 23. 2) De cat. rud. 24. 58 Med sin vanliga räddhåga för att med analogier ur sinnevärlden illustrera, hvad som ligger utanför dess gränser, så snart antropomorfistisk tanke- gång däraf skulle kunna blifva en följd *), inlåter han sig här icke på något försök att teckna arten hvarken af den eviga saligheten eller den eviga fördömelsen: "Sicut nullum gaudium rerum tem- poralium ex aliqua parte simile potest inveniri gaudio vitse asternse, quam sancti accepturi sunt; ita nullus cruciatus poenarum temporalium potest sempiternis iniquorum cruciatibus comparari". ^) Tid och evighet äro för Augustinus inkomparabla storheter. 16) Så öfvergår han i framställningen till punkten de dödas uppståndelse, hvarvid han polemiserar mot den af grekisk hedendom färgade obenägenheten för denna lära, hvilken här och hvar trädt i dagen. Lärans möjlighet motiverar han med en erinring om hur kroppen en gång "de occultis hujus creaturae secretis. Domino Deo invisi- biliter formante, processit in lucem. — — Nun- quid", spörjer han då, "ergo difficile est Deo, qui etiam aggeres nubium ex occuHo in momento con- trahit, et contegit coelum in ictu temporis, reddere istam quantitatem corporis tui sicut erat". ^) För ») Jfr sid. 52. 2) De cat. rud. 24. 3) De cat. rud. 25. 59 uppståndelsens nödvändighet anför han som skäl dels satsen om materiens oförstörbarhet såsom en produkt af Guds allmakt, om än skenet talar däremot: ^Omnia qu£e videntur quasi pereundo humanis oculis subtrahi, salva et integra sunt omnipotentias Dei" *); dels att det är ett postulat af den gudomliga rättfärdigheten, att människorna vid domen öfver deras jordelif få aflägga räkenskap för sina gärningar i samma kropp, i hvilken de framlefvat detta lif. 17) För de otrogna är odödhgheten det svå- raste straff, medan den däremot för de troende just utgör förutsättningen för deras oblandade salighet, som först här tecknas i korta drag. Gud själf är denna salighets högsta innehåll, och en gemenskap med honom under en ständig visio trinitatis är trons och hoppets stora slutseger. I detta sammanhang, då han framställer, hur först i evigheten lifvets alla hemligheter och gåtor få sin lösning, finner han ock lämpligt att med ett par ord beröra trinitetens mysterium, hvilket an- nars, såsom redan är anmärkt, efter arkan discip- linens utveckling inom kyrkan, såsom tillhörande dess arkana, i hufvudsak gömdes till ett senare stadium. Han ger här heller icke någon utred- ning af frågan. I evighetens ljus skall för oss ^) De cat. rud. 25. 60 blifva klart, hvad som ligger bakom detta tal om Faderns och Sonens och den helige Andens "aequa- litas" och trinitetens "unitas", allt detta, som vi nu "verbis fidei et strepentibus syllabis personemus". ') I den mindre mönsterkatekisationen möter oss i hufvudsak samma material, fast betjdhgt mera sammanträngdt. En annan sida af undervisningen omfattade sedelagen. Augustini ställning till den mosaiska sedelagen såsom material vid den kyrkliga under- visningen öfver hufvud är omtvistad. Sålunda draga auktoriteter, sådana som von Zezschwitz i sitt arbete System der Katechetik och Th. Harnack i sin Katechetik, utaf Augustini förbi- gående af denna punkt i De catechizandis rudi- bus den slutsatsen, att dekalogen alls icke skulle hafva kommit till användning. I h varje fall sub- sumerar Augustinus sedelagens innehåll i de tvenne kärleksbuden af Kristus, hvilka så mycket eftertryck- ligare betonas i den förberedande undervisningen. Kristendomens höga kraf på människolifvet gen t emot syndens makter skulle framgå af och sättas i samband med framställningen af det eviga lifvet, uppståndelsen och domen. Vore lärjungarne på detta förberedande sta- dium, som ju skriften De catechizandis rudibus 1) De cat. rud. 25. 61 behandlar, vetenskapligt skolade personer, borde till den förstnämnda, den frälsningshistoriska sidan af skriftundervisningen, sluta sig både rent exe- getiska och isagogiska notiser. "Aliquid in prin- cipio loquaris, collaudans eos pro diversitate meri- torum canonicae auctoritatis". ^) Äfven borde för sådana lärjungar utredas dogmatiska och histo- riska frågor med afseende på både de kyrkliga och häretiska företeelser, som framkommit under kyrkans utveckling. O Undervisningens hela innehåll — såväl det dogmatiska som det etiska — skulle inrangeras under en stor, gemensam synpunkt: "Cetera vero secundum regulas doctrinae salutaris, sive de fide, quaecumque narranda vel disserenda sunt, sive de moribus, sive de tentationibus, eo modo percur- rendo quo dixi, ad illam super eminentior em viam omnia referenda sunf. ^) Och denna alltbehär- skande synpunkt, som här åsyftas, är enligt kap. 4 af samma arbete ingenting annat än dilectio: "Hac ergo dilectione tibi tamquam fine proposito, quo ref eras omnia quse dicis". I De catechizandis rudibus kap. 26 före- skrifver Augustinus, att vid öfvergången till det egentliga katekumenatet någon undervisning borde meddelas angående sakramentslärans allmänna *) De cat. rud. 8. 62 grunder: ''Signacnla quidem rerum divinarum esse visibilia, sed res ipsas invisibiles in eis honorari; — — dicendum etiam quid significet et sermo ille quem audivit, quid in illo condiat, cujus illa res similitudinem gerit". På detta stadium har dock undervisningen om sakramenten närmast afsett det s. k. sacramentum salis, om den än sedermera kunnat brukas som underlag för det egentliga införandet i sakramentens mysterium. Vid den egentliga katekumenundervisningen torde för Augustinus sedelagen hafva intagit en framstående plats som undervisningsmaterial, helst som den icke synes hafva fått åtminstone någon mera ingående behandling på det förberedande stadiet. Augustinus själf omtalar, att den mosai- ska dekalogen till den grad var en de kristnas egendom, att tiggarne vid kyrkdörrarna fram- sade den för att erhålla allmosor: "Plerumque mendicus unum nummum petens, ad ostium tibi praBcepta Dei cantat". ^) Och årligen plägade Augustinus vid påsktiden framställa den i dess förhållande till den helige Andens gåfvor i ett slags kateketisk homihe inför hela församlingen: "Aliquod ergo signum vult iste numerus, et anniver- saria sollemnitate sermonis hujus commemorare vobis debeo, quod omni anno soletis audire". ^) 1) Sermo XXXII, 24. ») Sermo CCXLVIII, 4. 63 Han behandlar här dekalogen såsom någonting allmänt bekant. Upprepade gånger erinrar han sina åhörare om att de lärt dekalogen. "Bcce ista lex est in decem: quid prodest cum didiceris, et non feceris?" *) Och han gör detta t. o. m. utan att akta nödigt att in extenso anföra dess ordalydelse och inskränker sig till att vädja till dess kända innehåll och förpliktande kraft. "Non potes te excusare de ignorantia, quia legem accepisti. Jam quod faceres didicisti, ignorantia te non excusat". ^) En traditio decalogi har väl aldrig förekommit — hela dess natur omöjliggör, att den enligt den tidens uppfattning kan hafva räknats till arkanstyckena. Men då den för- utsattes såsom välbekant för alla — från kate- kumenen till den troende — torde det icke vara tvifvel underkastadt, att den ingått såsom material vid undervisningen af katekumenerna. Spörja vi efter dekalogen s kateketiska be- handling, så kunna Augustini homilier gifva oss en anvisning, hur han tänkt sig denna böra ge- stalta sig. Augustinus kan icke nog ofta och tydligt betona, att i det nya testamentet dekalogen aldrig får lösryckas ifrån sammanhanget med det dubbla kärleksbudet. Detta betraktar han rent af som en rekapitulation af de tio budens 1) Sermo CCL; jfr sermones CCXLVIII, CCXLIX, CCLI. 2) Sermo CCLI, 7. 64 lag ^) och fördelar dessa bud, såsom vi äro vanda, hänförande tre af dekalogens ord till det första kär- leksbudet och de öfriga till det andra. ^) Detta dubbla kärleksbud är den ande, som gjuter lif i laguppfyllelsen, medan dekalogens torra bokstaf i sin isolering ifrån detta bud är oupp- fyllbar och dödande. Men detta bud är icke ett blott yttre, utan en verkan af den i oss utgjutna gudomliga kärleken, den helgande nåden, hvilken drifver den på Kristus troende att af fri vilja och med glädje göra Guds i lagen uttryckta vilja. ^) Därför kunde Israel icke uppfylla dekalogens kraf, enär det icke bar inom sig denna kärlek, utan behärskades af fruktan, som gjorde lagen till en tryckande börda. *) Denna öfvertygelse, att det blott är den i dopet erhållna rättfärdiggörande och helgande nåden i Kristus, som möjliggör deka- logens uppfyllelse, var det sannolikt, som bestämde Augustinus för att årligen ägna åt dekalogens inskärpande just de dagar, då medvetandet här- om för Kristi församling borde vara särskildt 1) Sermo XXXIII, 2. ^) Ordningen mellan förbuden mot dråp och hor är hos Augustinus vacklande. — A. är den förste, hos hvilken man med säkerhet påträfiFar den hos oss gängse delningen af lustförbudet i två särskilda bud. Se v. Zezschwitz: System der Katechetik II, 1: 259 (zweiter Aufl.)l 3) De spiritu et littera 14, 25, 30 f. *) Sermo XXXII, 8. 65 present. Denna betraktelse af dekalogen var vi- dare grunden till att Augustinus i sina påsk- homilier med de tio budens lag städse förknippade den helige Andens gåfvor. Till den grad är Augustinus fjärran ifrån ett underskattande af dekalogen, att han icke blott under påsktiden, utan äfven annars med tydlig förkärlek drager in densamma inom homiliens ram. Dekalogen liknar han vid den tios trän gade harpa, som omtalas i psaltarens 144:e psalm v. 9, och när vid den liturgiska skriftläs- ningen denna psalm kommer fram, begagnar han tillfället att förklara dekalogen och att äfven här sammanknyta den med den helige Andens gåfvor. *) En annan gång uppdrager han en parallell mellan de tio egyptiska plågorna och de tio buden. ^) I ett annat tal tillägger han dekalogen attributet "memorabihs" : "Lex in decem praeceptis commen- datur. Ipse est ille memorabilis decalogus scrip- tus digito Dei". ^) Hans höga uppskattning af dekalogen framgår ock tydligt af hans skrift (Jontra Faustum Manichceum. Så heter det där: "Christus — — — doctrinam evangelicam con- secravit, contestans legem non se venisse solvere, sed implere: Legis autem cor in decem prae- 1) Sermones XXXII, XXXIII, 9. ^) Sermo VIII. 3) Sermo LXXXIII, 5. 66 ceptis agnoscitur". ') Och sedan Augustinus för Faustus framhållit de särskilda buden, säsrer han i samma skrift: "Hgec tria prsecepta quomodo pertineant ad dilectionem Dei, quando capis, quando sapies, quando amabis? — — — Unde hoc intel- ligis, quando nec illa septem, quae ad dilectionem proximi pertinent, qua humana vitse societas con- tinetur, erroris tui detestanda perversitate nosse atque observare permitteris?" ^) Då dekalogen sålunda för Augustinus fram- står såsom sedelagens hjärta och katekumenatet till hela sin karaktär just kan sägas hafva varit en "sedelagens skola", synes det mig, oaktadt den motsatta meningen är den vanliga, icke vara tvifvel underkastadt, att för honom de tio budens lag varit det själfskrifna. underlaget för kateku- menundervisningen på denna punkt. På undervisningen af '^competentes^^ nedlades sorgfälligt arbete. Det gällde icke blott en grund- lig repetition af det dittills behandlade lärostoffet, utan åtskilliga nya frågor blefvo upptagna och gjorda till föremål för en ingående utredning. Denna undervisning af "competentes" begynte därmed, att vid fastans ingång ^) eller redan vid *) Contra Faustum Manichaeum XII, 14. ^"1 XV 7 ^) Enligt Gregorius af Nyssa. 67 epifaniatiden O katekumenerna i en homilie upp- manades att begära tillträde till dopet. Augu- stinus försmår ej ens att taga nyfiken beten till hjälp for att väcka längtan efter dopet och de kyrkliga mysterier, i h vilka man före dophand- lingen blef invigd. Så framkastar han i det in- bjudningstal till katekumenerna, h vilket åt oss blifvit bevaradt i hans Sermo CXXXII, uti kap. 1 en mängd spörsmål angående det där behand- lade temat: "Caro mea vere esca est, et sanguis meus vere potus est". Och till svar på dessa frågor utbrister han: "Velatum est: sed si volue- ris, erit revelatum. Accede ad professionem, et solvisti quasstionem. Quod enim dixit Dominus Jesus, jam fideles noverunt" etc. Han hyser den fasta tillförsikten, att katekumenundervisningen skall förmå att omgestalta till och med oädla och falska motiv till ett sant och lefvande frälsnings- begär. I Sermo OCX VI ad competentes erhålla vi en bild af det sätt, på hvilket Augustinus bedref under- visningen af denna klass. Han börjar med en uppmaning till sina åhörare att efter den norm, som vid undervisningen blifvit dem gifven, göra framsteg i sedligt lif: "Nos instruimus sermonibus, vos proficite raoribus. Spargimus sermonem verbi. *) Enligt Ambrosius. fruetum reddite fideF. *) Själfva deras namn — "competentes" — skulle för dem vara en sporrande maning att efter psalmistens föredöme besjälas af gudsfbrtröstan och ifrigt och samfäldt söka ("con"- och "petere") Herren i hans tempel. ^) Han uppdrager en parallell mellan de glädjeämnen, som man finner när Gud, och dem, efter hvilka man i världen gemenligen jagar, och han lägger åhö- rarne på hjärtat, att just åt deni göres anbudet att få köpa himmelriket. För detta köp hade de blott att samla sitt hjärtas skatter. De behöfde ej tänka ringare om sig, än deras skapare tänkt om dem, när han aktat dem värdiga offret af den en- födde Sonens blod. Med förtröstan skulle de nalkas honom i ånger och ödmjukhet för att bhfva hel- gade. Han fäster deras uppmärksamhet på hur mildt, enträget och kärleksfullt kyrkan inbjuder och besvär dem att tänka på sin frälsning. Vägen till himmelen är väl törnbeströdd, men äfven det skenbart mest lyckliga människolif är i alla fall icke utan vedermödor och lidanden. Det är icke världs- undflyende, som kristendomen kräfver af sina be- kännare, utan blott ett undflyende af världens laster, hvartill kyrkan vill erbjuda dem sin hjälp. Själfva måste de — om ej denna hjälp skall vara 1) Sermo CCXVI, 1. =») Ps. 27, v. 3, 4. förgäfves — hafva akt på sig och döda köt- tets lustar för att underlätta den nya födelsen. Skönt är jämförelsen mellan denna andliga och den lekamliga födelsen genomförd. Till sist fram- ställer Augustinus än en gång, hvad de hafva att vänta af Gud, hvilka i bot och bättring ila till honom. En stark fläkt af värme och innerlighet möter oss i hela detta föredrag, som ej kan hafva undgått att göra mäktigt intryck på åhörare- kretsen. I Sermo CCCLXVI, som emellertid hör till "Sermones dubii", erhålla vi den upplysningen, att "competentes" i regel fått lära sig psalmen 28 utan- till. Om man tager i betraktande det i Augustini tal O till dem upprepade citerandet af psalmverser såsom välbekanta, torde det antagandet ligga nära till hands, att han vid undervisningen af "com- petentes" låtit dem utantill inlära ett större eller mindre antal psalmer ur psaltarens bok. Att så plägade ske inom andra delar af kristen- heten, betygar för öfrigt Cyrillus af Jerusalem. Att just den nämnda psalmen blifvit vald till utanläsning, motiveras i ingressen af anförda Sermo CCCLXVI, där det heter: "Psalmum in nomine Domini tradimus memoriaB collocan- ») t. ex. Sermo CCXIII. 70 dum: cujus necesse est, ut mysterium, illumiuante divina gratia, exponamus. Hic enim psalmus specialiter reformationem lapsus humani generis, et sanctae ecclesias disciplinam, simulque continet sacramenta". Ett annat bidrag till vår kunskap om mate- rialet vid undervisningen af "competentes" lämnar oss Augustinus i Sermo V, där han låter oss veta, att för dem kort före påsk särskilda passions- predikningar plägade hållas. "Quid enim factum est, fratres? Pendebant in cruce, quomodo com- petentibus legimus". Såsom nytt kunskapsmaterial tillkommer nu på detta stadium dopsymbolen, som tillförne nog- grant dolts bakom arkandisciplinens slöja. "Symbolum", säger Augustinus ^), est breviter complexa regula fidei, ut mentem instruat nec oneret memoriam ; paucis verbis dicitur, unde multum adquiratur". Och på ett annat ställe ^) ger han symbolum följande real- och formalde- finition: "Symbolum — — , quo continetur bre- viter, propter seternam salutem, omne quod cre- ditis. Symbolum autem nuncupatur a similitu- dine quadam translato vocabulo; quia symbolum inter se faciunt mercatores, quo eorum societas pacto fidei teneatur". ») Sermo CCXIII. 2) Sermo CCXII. 71 Om symbolens uppkomst har Augustinus i motsats emot den pseudoaugustinska Sermo CCXL, som anför den rufinska legenden om samtliga tolf apostlarnes bidrag vid dess formulering, uttalat en fullt historisk uppfattning i nämnda Sermo CCXII, där det bl. a. heter: "Quidquid enim in symbolo audi- turi estis, in divinis sacrarum scripturarum litte- ris continetur. Sed quod ita collectum et in for- mam quamdam redactum" etc. Och än tydligare framgår detta samma af inledningen till hans De symbolo sermo ad catechumenos: "Hoc est enim symbolum . . . Ista verba quse audistis, per divinas scripturas sparsa sunt: sed inde collecta et ad unum redacta". Hvilken form af dopsymbolen har Augustinus nu meddelat vid sin undervisning? Se vi på de såsom äkta augustinska allmänt erkända Sermones CCXII, CCXIII, CCXIY och CCXV, hans De symbolo sermo ad catechumenos samt Liber de fide et symbolo *), finna vi i fram- ställningen inväfda följande led af trosbekännelsen : ^) Om den utläggning af symbolen, som i denna skrift förekommer, anmärker Augustinus i Retractationes I, 17: "In quo de rebus ipsis ita disseritur, ut tamen non fiat ver- borum illa contextio, quae tenenda memoriter competentibus traditur". Sermo CCXII. Sermo CCXIII. Sermo CCXIV. Credatis in Deum Pa- trem omnipotentem, in- visibilem, immortalem, regem s£eculorum, Credo in Deum Patrem omnipotentem, Credo in Deum Patrem omnipotentem, visibilium et invisibi- lium creatorem, Verbum Dei, quod est unigenitus Filius, et in Jesum Christum Filium ejus unicura, Do- minum nostrum, in Jesum Christum Fi- lium Dei Patris unicum, Dominum nostrum. natus est de Spiritu sancto et Maria virgine, qui conceptus est de Spiritu sancto, natus ex virgine Maria, natum de Spiritu sancto et Maria virgine, passus est sub Pontio Pilato, — crucifixus est et sepultus, passus est sub Pontio Pilato, crucifixus, mor- tuus, et sepultus, crucifixus est — sepul- tus est — sub Pontio Pilato, die tertio resurrexit, tertia die resurrexit a mortuis, tertio die resurrexit. adscendit in coelum, adscendit in coelum, adscendit in coelum. sedet ad dexteram Pa- tris, sedet ad dexteram Pa- tris, sedet ad dexteram Pa- tris, venturus est judicare vivos et mortuos, inde venturus judica- turus vivos et mortuos, ad judicandos vivos mortuosque venturus est, per ipsum nobis Spiri- tus sanctus missus est a Patre, et ab ipso, et in Spiritum sanctum, credimus in Spiritum sanctum, sanctam ecclesiam, sanctam ecclesiam, peccata omnia dimit- tentur, remissionem peccato- rum, fiat remissio peccato- rum. sperate vestrorum cor porum resurrectionem. carnis resurrectionem. nec de ista carne mor- tali, quod resurrectura sit — dubitare debemus. Sermo CCXV. De symbolo sermo ad catechumenos. De fide et symbolo. Credere nos in Deum Patrem omnipotentem, — regem sseculorum, immortalem et invisi- bilem, Credimus in Deum Pa- trem omnipotentem, Credentes — in Deum Patrem omnipotentem, universorum creatorem, ipse fecit coelum et terram, omnia per Verbum creavit, credimus et in Filium ejus Dominum nostrum Jesum Christum, ideo tredimus et in Fi- lium ejus — unicum, Dominum nostrum, credimus etiam in Je- sum Christum Filium Dei, Patris unigenitum, id est, unicum, — Do- minum nostrum. natum de Spiritu aancto ex virgine Maria, natus est de Spiritu sancto et virgine Maria, qui natus est per Spi- ritum sanctum ex vir- gine Maria, crucifixus, mortuus et sepultus est — sub Pontio Pilato, passus sub Pontio Pi- lato, — crucifixus, mor- tuus et sepultus, sub Pontio Pilato cru- cifixus est, et sepultus, tertia die resurrexit a mortuis, surgens ex mortuis, credimus etiam illum tertio die resurrexisse a mortuis. adscendit ad coelos, adscendit in coelum, credimus in coelum ad- scendisse, sedet ad dexteram Del Patris, sedet ad dexteram Pa- tris, credimus etiam, quod sedet ad dexteram Pa- tris, venturus est judicare vivos et mortuos, inde venturus judicare vivos et mortuos, credimus etiam indeven- turum — et judicaturum vivos et mortuos. credamus et in Spiri- tum sanctum, et in Spiritum sanctum, Spiritum sanctum, sanctam ecclesiam, — ipse est ecclesia sancta, ecclesia una, ecclesia vera, ecclesia catholica, credimus et sanctam ecclesiam, utique catho- licam, remissionem — pecca- torum, remissionem peccato- rum, et remissionem pecca- torum resurrectionem — carnis, carnis resurrectionem. et carnis resurrectionem. vitam — seternam. *) *) Till sist upprepas och sammanföres den tredje artikelns trosinnnehåll på följande sätt: "Remissionem peccatorum et resurrectionem carnis et vitam seternam per unam veram et sanctam ecclesiam catholicam". 74 Jämföra vi nu denna schematiska samman- ställning af Augustini användande af dopsymbolen med den gamla romerska symbolen och den fär- diga apostoliska bekännelsen, framgår följande: 1) De sistnämndas tclotevco sig d-sov naxåQa nav- Toxgdroga möter OSS fullständigt återgifvet i alla sex redaktionerna. 2) Den gammalromerska dopsymbolen saknar ännu uttryck för den tanke, som i det färdigbil- dade Symbolum apostolicum återgifves med TToiriTrjv ovgavov Kal yrjg. Det samma är förhållandet med Sermones COXIII och CCXIV, i hvilka saken väl är utvecklad, men icke formulerad. I Sermo CCXII möter oss uttrycket "visibilium et invisibilium crea- torem", i Sermo CCXV "universorum creatorem", och äfven De symbolo sermo ad catechumenos har på denna punkt i viss mån symbolkaraktär: "Ipse fecit coelum et terram". Formeln "omnia per Yer- bum creavit" i De fide et symbolo uttrycker med johanneiskt ordasätt samma andemening. Skapa- retanken har sålunda regelbundet knutits vid be- kännelsen till "Deum Patrem omnipotentem", men ännu icke stelnat uti en bestämd formulering. 3) Den romerska och — med oväsentlig för- ändring — den apostoliska symbolens ^al sig XgioTov ^IrjGOvVj (rov) vlbv amov tov (.lovoysvfj^ rov xvgiov rjiLiwv är troget återgifvet i Sermo CCXIII samt i De symbolo sermo ad catechumenos, medan Sermo 75 CCXIV och De fide et symbolo förtydligat "ejus" till "Dei Patris''. Sistnämnda ställe erbjuder ock den ordagranna öfversättningsformen "unigenituni"7öi>w/^ "unicum", som tillhör de öfriga redaktionerna utom Sermo CCXII samt Sermo CCXV, hvilken senare saknar hvarje motsvarighet till f.iovoy£vrj. De sym- bolo sermo ad catechumenos utelämnar Frälsarens namn i det sammanhang, där denna del af trosarti- keln eljes fullständigt anfores. För öfrigt växlar hufvudordens och attributens ordning. Sermo CCXII bar den johanneiskt ljudande formeln "Yerbum Dei, quod est unigenitus filius". Äfven i fråga om detta led tyckes sålunda ännu icke en fullt enhetlig formu- lering af de konstanta tankarna hafva varit gängse. 4) Tov ysvvrjd^évra ex 7iv£vf,iaTog åyiov y.al Maglag zrjg nctQd^évov i Symbolum romanum möter oss orda- grant återgifvet i Sermones CCXII, CCXIY, samt De symbolo sermo ad catechumenos, under det att De fide et symbolo också här röjer en tendens att förtydliga, då det där heter: "Per Spiritum sanctum ex virgine Maria". Jämväl Sermo CCXY växlar preposition. Sermo CCXIII har full motsvarighet till den västerländska sym- bolens form: rov ovXXr^cpd^évTa ix nvevf^azog åylov, yevvrjO^évTCc £x MccQiag rrjg Tiagd-évov. 5) Den gammalromerska symbolen fortsätter: TOV 8711 UovTiov TIiXaTov CTavQwS^évra '/.al racpévTa, hvilket Sermo CCXIV och De fide et symbolo 76 återgifva. På de ofri ga parallellställena utom i Sermo CCXV tillägges ledet "passus est" samt i Sermones CCXIII, OOXV och De symbolo sermo ad catechumenos ledet "mortuus", motsvarande resp. naS^ovTcc ocli O^avovva i Symbolum apostolicum. 6) Den apostoliska bekännelsens led xaTeld^ovTa alq Ta yMTcoraza saknas lika väl hos Augustinus som i Symbolum romanum. 7) Uppståndelsen ifrån de döda på tredje dagen möter oss, utförligt formulerad och noga motsvarande ledet i Symbolum romanum och apo- stolicum Tjj TQLTTj rj^iéga åvaoxåvTa åx vskqcov, i Sermones CCXTII, COXY samt i De fide et symbolo, medan De symbolo sermo ad catechumenos utelämnar tids- bestämningen och Sermones CCXII och CCXIV sakna motsvarighet till uttrycket ex vsy.Qwv. 8) Samtliga de anförda augustinska parallell- texterna upptaga den romerska och den apostoliska symbolens tanke åva^dvxa (dvsXdov&a) sig Tovg ovgavovg. 9) Detsamma är förhållandet med dopsym- bolens nästa led: yadri/nsvov h> ös^ia rov TiaTQog. 10) Med föga växling i uttryckssätten gäller detsamma ock om satsen o^sv eQxszai yghai. tojwag ytal vsKQOvg. 11) Efter det i samtliga redaktionerna likfor- miga angifvandet af den tredje trosartikelns första trosföremål, hvarvid den romerska symbolens ml sig nvsvfxa dytov i Sermo OCXII får en när- 77 mare dogmatisk utbildning, öfvergår Augustinus till den trostanke, som Symbolum romanum ut- tryckt med orden 12) åylav fx/JrjGic(v, hvilket led emellertid sak- nas i Sermones OCXII och COXY. Allmän nelig- hetstanken (Symbolum apostolicum: xr(!hdr/j]v)^ hvilken fattas i Symbolum romanum, möter oss i både De symbolo sermo ad catechumenos och De fide et symbolo. Den förstnämnda af dessa två skrifter tillägger "ecclesia" dessutom attributen "un a" och Vera". 13) Den apostohska symbolens åyuov /.mvcovlav saknar motsvarighet i de augustinska formulering- arna af dopsymbolen liksom äfven i Symbolum ^^^ romanum. 14) Tanken acpr,oiv åiiagTuov i Symbolum ro- manum återfinnes med någon variation uttryckt uti samtliga de augustinska redaktionerna. 15) Det sista ledet i den gammalromerska dopsymbolen utgöres af bekännelsen om oagy.dg dmozaGLv. "Carnis resurrectionem" bekänna ock Sermones CCXIII, CCXV, De symbolo sermo ad catechumenos samt De fide et symbolo. I Sermo COXII är "carnis" ersatt med "vestrorum corpo- rum", och i Sermo CCXIY är tanken föremål för en något bredare omskrifning. 16) Den apostoliska trosbekännelsens Tw/^j' ahonoi' är utan motstycke både i Svmbolum ro- 78 manum och Augustini samtliga formuleringar med undantag af Sermo CCXV. Af den företagna jämförelsen framgår, att de augustinska formuleringarna af trosbekännelsen äro öfvergångsformer mellan Symbolum romanum och det inom den galliska kyrkan slutligen fär- digbildade Symbolum apostolicum. Augustinus har tillagt den romerska dopsymbolen utvidg- ningar, som den erhållit i lokalsymbolerna. Augustinus har vid sitt dop i Mailand af Ambrosius själf mottagit den mailandska dop- symbolen, som öfverensstämt med den gammal- romerska. O I Afrika har han däremot mött en annan form för trosbekännelsen, från den förra del- vis afvikande. Han gör bruk af båda. I Sermones CCXIII och CCXIV liksom i skrifterna De sym- bolo sermo ad catechumenos och De fide et sym- bolo möter oss väsentligen den gammalromerska (mailandska) formen med blott smärre variatio- ner. De tvenne augustinska skrifterna Enchiri- dion ad Laureniium samt De agone christiano, om hvilken sistnämnda skrift Augustinus i Retractio- nes II, 3, säger, att den innehåller symbolen ("fidei regulam continens"), följa gången i denna trosbekännelse, om ock symbolens olika led ^) Jfr Caspari: Quellen zur Geschichte des Taufsym- bols II, 265. 79 ej äro uttryckligt formulerade. Däremot äro de for den nordafrikanska symbolen utmärkande kännetecknen förhanden i Sermo CCXV och del- vis också i Sermo CCXII. Dessa för Symbolum africanum utmärkande drag äro följande: 1) utvidgning af formeln "credo in Deum Patrem omnipotentem" med attributen "univer- sorum creatorem, regem sa3Culorum, invisibilem et immortalem" ; 2) uteslutning af ledet om kyrkan mellan leden om den helige Anden och syndernas förlåtelse; 3) tillägg af ledet "vi tam seternam" och reka- pitulering af tredje artikelns trosinnehåll uti den form, som anförts i noten till Sermo CCXV på parallellschemat. Alla tre dessa egendomligheter erbjuder Sermo CCXV; de två förstnämnda möta oss dess- utom i Sermo CCXII. Som prof på Augustini utläggning af dop- symbolen vill jag i korthet referera innehållet i hans Sermo CCXIII. ') Efter den förut anförda definitionen på sym- bolum öfvergår han omedelbart till symbolens olika led. ^) Augustini utläggning af "Tron" i Sermo CCXII fin- nes refererad af Caspari, o. a. a., sid. 266 ff.; innehållet i hans Enchiridion ad Laurentium af Harnack, Dogmengeschichte III: 205 ff. 80 ^'Oredo in Deum Pairem omnipotentem'^ , "Credere'' pekar här närmast i riktning åt religiös tro, "fiducia". "Quam felices sumus, qui Dominum nostrum patrem in venimus. Oredamus ergo in eum". Såsom "Deus" är han den mäktige, såsom "Pater" den gode: "Deus est, et Pater est: Deus potestate, Pater bonitate". Till hans allmakt hör framförallt hans makt att förlåta synder. All- makten sträcker sig för öfrigt ut öfver världsalltets alla förhållanden, de små såväl som de stora: "Magnus in magnis, nec parvus in minimis". All- makten är reglerad blott af Guds heliga vilja: "Omnipotens est ad facienda omnia, quae facere voluit". Därför är det allenast det onda, som ligger utan- för hans allmakts område: "Non potest mori, non po test peccare, non potest mentiri, non potest falli". Men denna oförmåga hör — långt ifrån att vara en inskränkning i allmakten — just till dennas sanna väsen: "Quae si posset, non esset omnipotens". Fördenskull böra vi af hjärtat för- trösta på Gud och bekänna honom: "Corde enim creditur ad justitiam; ore autem confessio fit ad salutem". Den människa, som sålunda med tro om- fattar Gud såsom den allsmäktige och därför synda- förlåtande Guden och Fadern, blir eo ipso rättfärdig. Ingen kosmologi är här alltså gifven. För Augustinus hör denna ej till religionen, utan till fysiken, såsom han utvecklar tanken i Enchiridion 81 ad Laurentium 9 och 16. Den första artikelns behandling är alltigenom religiös. ^'Et in Jesum Christum Filiurn ejus unicum, Dominum nostrum^''. Såsom "filius unicus" är han "Patri sequalis", "ejusdem substantiae", "ejus omnipo- tentiae", "Patri cogeternus". Detta hvad den meta- fysiske Kristus angår. Såsom den historiske Kristus är Sonen den, '^qui co?iceptus est de Spiritu sandö, natus ex virgine Maria^'. Kristi person är sålunda en, människan, med hvilken Ordets själ förbundit sig, "assumendo quod non erat, non perdendo quod erat". Han är den enastående i sitt släkte, "nobis unicus salvator" och "unicus redemptor": "non auro, non argento, sed sanguine suo". ^'Passus est sub Pontio Pilato, crucifixus^ mor- tuus et sepultus^^. Till sin gudomliga natur har han ej kunnat förändras. "Homo crucifixus est, homo sepultus. Deus non est mutatus, Deus non est occisus, et tamen secundum hominem occisus". Och detta kunde ske, därför att "caro" för honom blott var "vestimentum". Med detta sin kropps offer har han friköpt oss människor. Augustinus står på den ståndpunkt, som Origines häfdat i sin lösepenningslära, till hvilken ju i viss mån ännu Luthers ord i utläggningen af denna locus i andra trosartikeln: "Förlossat ifrån djäfvulens 82 våld", tyckas peka hän. *) I Enchiridion ad Lau- rentium utföres närmare den tanken, att djäfvulen genom Jesu död skulle få ut sin rätt. "Mors nihil quod puniret, invenit: ut didbolus veritate justitice, non violentia potestatis oppressus et victus, quoniam ipsum sine ullo peccati merito iniquissime occiderat, per ipsum justissime amitteret quos peccati merito detinebat". ^) I följd af denna Kristi kropps betydelse för vår frälsning få vi icke för- akta densamma. Sedt från synpunkten af Augu- stini redan tecknade grundåskådning af människo- kroppen öfver hufvud, är detta uttryck förklarligt. I sammanhang med utläggningen af ledet Hertia die resurrexit a mortuW framställer han såsom hufvudsaken en annan sida af Kristi döds- lidandes betydelse för oss, i det han besvarar den frågan: "In passione quid egit?" sålunda: "Docuit quid toleremus", på samma sätt som han låter Kristi uppståndelses betydelse för oss väsentligen tömma ut sig i det hopp, den hos oss kan vg-cka: "In resurrectione quid egit? Ostendit quid speremus". ^) Trostanken ^^adscendit in coelum^% hvilken icke ägnas någon utläggning, *) sammanbindes med ledet ^) P. Eklund: Den apostoliska tron, sid. 479. ^) Enchiridion ad Laurentium 49. 3) Jfr sid. 55 f. *) Jfr anförandet utan närmare förklaring af sym- bolens motsvarande led i Enchiridion ad Laurentium blott med 83 ^^sedet ad dexteram Patris:'' "Dextera Dei" är "aBterna felicitas", "beatitudo atque prosperitas". Denna salighet tecknas ej heller här positivt och kvalitativt. Den angifves blott såsom "ineffabilis, inaestimabihs, incomprehensibilis". *) ^^Inde venturus judicaturus vivos et mortuos^^. Med längtan, icke med fruktan skola de troende emotse Kristi tillkommelse. Yäl äro vi alla syn- dare, men ingen annan än den, "qui modo est advocatus noster, ipse tunc erit noster judex". Följer så den tredje trosartikeln med sitt första led: ^^Et in Spiritum sanctum''. Den helige Anden fullkomnar triniteten. När i den andra artikeln talas om en Sonens aflelse af den helige Anden, får detta icke fattas allt för mycket efter orden. Detta uttryckssätt innebär ingenting an- nat, än att hans människoblifvande är ett den treenige Gudens! verk: "Carnem Filii tota trinitas fecit. Inseparabilia enim sunt opera trinitatis". Ingen skillnad är mellan Fadern, Sonen och den helige Anden. Allt detta är dock enligt Augu- stinus ting, som icke direkt hafva betydelse för anmärkningen; "Quidquid igitur gestum est in cruce Christi, in sepultura, in resurrectione tertio die, in adscensione in coelum, in sede ad dexteram Patris; ita gestum est, ut his rebus non roystice tantum dictis, sed etiam gestis configura- retur vita christiana quse hic geritur'' (nämnda skrift 53). ») Jfr sid. 58. 84 oss såsom religiösa människor. Annorlunda är förhållandet med det tredje trosföremålet i sym- bolen : ^^Sanctam ecclesiam'' , hvilket föres fram med inledningen: "Jam quod sequitm' ad nos pertinet". "Sancta ecclesia", säger Augustinus här, "nos su- mus", d. v. s. sammanfattningen af alla "christi- ani fideles" på jordens hela krets. Kyrkan är Herrens jungfruliga brud. Liksom Maria i sin jungfrulighet födde Kristus, så föder ock jung- frun-kyrkan Kristi lemmar. Och "membra ejus sunt, qui baptizantur". '' Remissionem peccatorum^' — på den trostanken h vilar i själfva verket en kristen människas hopp om ett evigt lif. Syndaförlåtelsen är en gåfva åt kyrkan af den treenige Guden själf. ^) Denna gåfva skänkes i dopet, som meddelar full för- låtelse: "Britis sine ullo peccato, adscendentes de illo lavacro". ^) Ett syndfritt människolif kan emel- lertid icke uppnås i denna världen: "In isto sseculo, ubi quis non vivit sine peccato". *) Israeliternas tåg genom Röda hafvet framställes som bild af *) Jfr utläggningen af satsen "Et Spiritum sanctum": "Liberet nos trinitas a multitudine peccatorura". 2) Jfr sid. 41 f. ^) På samma sätt framhålles i Enchiridion ad Lauren- tium 64, hur människan aldrig här i lifvet kan blifva kvitt "peccata", 86 syndaförlåtelsen genom Jesu Kristi blod. De för- följande fienderna äro synderna., hvilka alla utan undantag fördränkas däri. Men vid sidan af denna stora förlåtelse har Augustinus plats äfven för en fortgående remissio peccatorum: "Remissio pec- catorum non est in sola abltitione sacri baptis- matis, sed etiam in oratione dominica et quotidi- ana — — In illa invenietis quasi quotidianum baptismum vestrum". Till sist möter oss ledet ^^carnis resurrectionem'' , Uppståndelsen är för människan öfvergången till det fulla njutandet af evigbetslifvets salighet tillsammans med de heliga änglarna. Yi äro då helt och full- komligt Herrens egendom, liksom han är vår: "Here- ditas ej US erimus, et ipse hereditas nostra erit. Possidebimus, et possidebimur; tenebimus, et tene- bimur. — — Colimur, et colimus". Aktivitet och passivitet betinga hvarandra. Vår utveckling är ej af klippt i evigheten. Gud arbetar fortfarande såsom vingårdsmannen i vårt hjärtas vingård, för att den skall blifva i stånd att frambringa allt här- ligare frukter. Detta är ett verk af Gud Fader (!) den allsmäktige, såsom det för Augustinus, öfver hufvud taget, alltid är Fadern eller hela triniteten, som tankes handla i frälsningshistorien. Så hafva till sist tankarna i denna utveck- ling af dopsymbolen förts tillbaka till utgångs- punkten: "Credo in Patrem omnipotentem". 6 86 Utom detta "verbum abbreviatum", dopsym- bolen, ingick ytterligare såsom ett med denna sidoställdt lärostycke vid undervisningen af "com- petentes" bönen, som också af Augustinus erhållit en synnerligen förtjänstfull behandling. I öfverensstämmelse med hans grundåskåd- ning är för Augustinus en verklig bön möjlig endast för den döpte, ej ens för katekumenen. Blott den, som i tro lärt känna Gud och hans fräls- ning, är skicklig att rätt bedja; blott den kan vänta och göra anspråk på bönhörelse. *) Undervisningen om bönen har sannolikt regel- bundet anslutit sig till läsningen af Mattei 6:te kapitel, då inom den gamla kyrkan den kateketi- ska undervisningen öfver hufvud plägat inledas med lämplig bibelläsning. Hvarje punkt i ''Fader vår" erhåller i Augustini förklaringar sin utredning. Sådana bjuder han oss i sina Sermones LVI, LVII, LVIII och LVIX, som alla gå ut ifrån texten hos Matteus. Om lukasredaktionen säger han i Enchiridion ad Lau- rentium 116, att de där felande bönerna blott ^) Det var af detta skäl, som många kyrkor — i österlandet efter all sannolikhet alla, i Västerlandet t. ex. Mailands (Ambrosius: Libri VI de sacramentis) och måhända också Galliens, som ju i regel rättade sig efter Österlandets bruk, — uppsköto undervisningen om den kristna bönen till efter dopet. 87 utgöra ett komplement till de föregående, i h vilka man i sak kan finna dem inneslutna. "Fader vår" eller — såsom Augustinus äl- skade att kalla den bönen — "oratio quotidiana", hvilket ord ledde tanken hän till den dagliga bönen om syndernas förlåtelse liksom den om det dagliga andliga brödet *), för då först fram faders- tanken och bjuder oss besinna, hvad Gud är, och hvad vi äro och böra vara i förhållande till honom och till hvarandra ^). Trots all olikhet, som råder människorna emellan här i världen, äro de inför honom alla lika: "Sub isto Patre fratres sunt do- minus et servus; sub isto Patre fratres sunt im- perator et miles; sub isto Patre fratres sunt dives et pauper". Men då vi i Herrens bön anropa vår Fader, tillägga vi i bestämningen "som är i himmelen", hvilka ord leda våra tankar hän till det eviga, himmelska arf, han åt oss bereder. Såsom Fadern lämnar han oss aldrig, utan leder städse våra steg fram till det eviga fadershuset. Så veta vi då, till hvem vi hafva att rikta vår bön. Må vi då ock rätt besinna, hvad vi skola ^) Se v. Zczschwitz: System der Katechetik II, 1: 147 f.! Oratio dominica lästes dagligen i kyrkan vid altaret, hvilket däremot ej var fallet med syrobolum. Jfr Sermo LVIII, 10. ^) Vi följa gången i Sermo LIX. 88 bedja, så att vi icke genom att bedja illa kränka en sådan fader! Så är öfvergången gifven till de egentliga bönepunkterna. Angustini utläggning af den första bönen öfverensstämmer noga med den sedan af Luther gifna: "Nomen Dei semper est sanctum: quare ergo petimus ut sanctificetur, nisi ut per ipsum sanctificemur? Quod ergo semper sanctum est, ut in nobis sanctificetur oramus". Detta Guds namns helgande i oss begynner med dopet. För den döpte blir sedan denna bön en bön om framhärdandet uti helgelsen. Lika välbekant ljuder för oss luteraner hans utläggning af den andra bönepunkten: "Sive peta- mus, sive non petamus, venturum est regnum Dei. Quare ergo petimus, nisi ut veniat et nobis". Med Guds rike förstår Augustinus samfundet af de troende här i världen (nådens rike) och af dem, som i evigheten åtnjuta salighet (härlighetens rike). Bönen blir för oss närmast en bön därom, "ut et nos Deus in numero sanctorum suorum habeat". I den tredje bönen bedja vi om Guds viljas skeende med oss och i oss. Egendomliga äro hans utläggningar af orden "såsom i himmelen, så ock på jorden". I den motsatsen ser han af- speglad motsättningen mellan 1) änglar och män- niskor, 2) rättfärdiga och syndare, 3) ande och 89 kött och 4) kyrka och den utanför kyrkan stående mänskhgheten. Men det dagliga brödet i den fjärde bönen synes man i den tiden gemenhgen hafva förstått det eukaristiska brödet *). Detta hade väl sin närmaste grund däri, att dagligen före kommu- nionen denna bön uttalades, hvarvid idéassocia- tionen gaf sig själf. Medan man nu understun- dom utan vidare stannade vid tolkningen af det dagliga brödet såsom betecknande endast natt- vardsbrödet ^), så går Augustinus — liksom Luther — med sin tolkning in på det rent lekamligas område. Brödet är för honom inbegreppet af allt det, som människan till sitt jordelifs uppe- hälle behöfver, om han än därjämte också har plats! för tanken på såväl eukaristi som den dag- liga näring. Guds ord kan skänka. I den femte bönen framställes det förlåtande sinnet såsom en oafvislig plikt för en hvar kri- sten, betonas utplånandet af alla synder genom ^) När Oratio dominica förklarades först efter dopet, synes man hafva begagnat den fjärde bönens ordalydelse till utgångspunkt för hänvisningar till eukaristiens verkningar, så t. ex. i Cyrilli KaTriyJ](5UQ, jLWGTayajyixaL: ZégTog åé ovTog o ayiog haovöiög eotlv åvrl tov enl ttjv ovoiav rrjg ipvyrjQ TiazaTaoGoiLisvog. Obzog b ccQTog ovt. alg xotXlav Xcogel, äXX'' elg nåoav oov xijv ovoTaoLv åvccöiöoTai sig a>g)eUav Gcof-iarog y,al ipvyr^g. ^) t. ex. Chrysologus: Sermo LXXII. dopet och tecknas skillnaden mellan svårare och lättare synder ("crimen" och "peccatum"). Förlåtelse och allraosor äro för Augustinus de bönens bunds- förvanter, hvilka i förening med Herrens bön utplåna våra dagliga fel och svagheter. "Remissio peccatorum una est, quae semel datur in sancto baptismate; alia, qu8B quamdiu vivimus hic, datur in dominica oration e", säger han i Sermo LYIII, 5. Däremot förstöra hat och ofÖrsonlighet h varje frukt af bönen. Yi hafva, när vi stå inför Gud och bedja till honom, skäl att visa ett förlåtande sinne, enär just i sådana ögonblick den erhållna syndaförlå- telsen af honom för oss måste vara särskildt present. I den sjätte bönen bedja vi om nåd att ej mer begå någon synd. Till läran om den hos den döpte kvarvarande "concupiscentia" anknyter Augustinus en framställning af olika slags frestel- ser och gifver praktiska anvisningar till deras be- kämpande, så särskildt i Sermones LVII och LYIII. Den sjunde bönen är enligt Augustinus endast en annan vändning af den föregående. "A malö" betyder för honom från det onda. Till sist bjuder han en rekapitulation af huf- vudpunkterna i den gifna förklaringen '). Herrens ') I den pseudoaugustinska Sermo LXIV utlägges äfven ordet "amen": "Amen autem in his petitionibus significat 91 bön är normen för alla våra böner. De tre första gälla äfven det eviga lifvet, medan de fyra sista företrädesvis syfta på våra behof i denna tillvaron. Med förklaringen af "Fader vår" förband man undervisning om bönen öfver hufvud. I Sermo LVT, 2 uppställer Augustinus den regeln : "Duas res, qui invocat, cavere debet: ne petat quod non debet, et ne ab illo petat a quo non debet". Redan orden "Fader vår", säger han, lära oss, till hvem vi skola bedja, och hvad vi skola bedja. Och han utför också tydligt sakens negativa sida: hvad vi icke- skola bedja om, och till hvem man icke far rikta sin bön. Hvarje bön måste vidare vara be- själad af andakt, vara en hjärtats bön, om den skall bära någon frukt, och Augustinus framkastar vid undervisningen också det spörsmålet, hvartill bönen tjänar, då ju dock Gud såsom den gode Fadern känner våra behof. "Ideo voluit ut öres, ut desideranti det, ne vilescat quod dederit: quia et ipsum desiderium ipse insinuavit", heter det i Sermo LVI, 3. Som vi hafva sett, har undervisningen af "competentes" — och naturligtvis ännu mindre den som kom "rudes" och katekumenerna i inskränkt mening till del — egentligen icke omfattat sakra- indubitanter a Domino conferri quod petitur, si ultimse conditionis pactum firmiter teneatur". 92 menten. Något hade därom meddelats i samman- hang med sacramentum salis ^). För öfrigt hade endast dopets välsignelser och ansvar samt sättet för förberedelsen till ett värdigt mottagande af detsamma framställts för "competentes''. Först de s. k. neofyterna ^) fingo full insikt i dessa hemligheter. Angående dessa neofyters undervisning om sakramenten har jag i de äkta augustinska skrif- terna påträffat följande uppgiter. I Augustini kyrka har hänsynen till neo- fyterna dikterat bruket att på påskdagen tala om dopet i sammanhang med den kyrkliga lektionen af prologen till det fjärde evangeliet ^). Förklaringen af denna perikop tog särskildt till sin uppgift att vederlägga arianismen och dess be- stridande af den med dopet sammanhängande på- nyttfödelsen i Kristus. Stundom inskränkte Augu- stinus festhomilien vid påsken till ett helt kort tal för att komma öfver till behandlingen af sakra- menten. Så heter det i Sermo CCXXVI: "Audistis praedicari Dominum Christum, quia in principio erat Verbum. — — Satis sint vobis pauca ista, quoniam et — — de sacramentis altaris hodie in- fantibus disputandum est". 1) Jfr sid. 61 f. ^) Uttrycket är hämtadt från det grekiska niysterie- väsendet och användes om de nyupptagna medlemmarna. Här således = de nydöpta. 3) Sermones CXVIII-CXXI, CCXXV. 93 Före kommunionen meddelade han sina neo- fyter en kort undervisning om altarets sakrament. Redan innan dopet hade Augustinus lofvat kate- kumenerna en framställning af denna läropunkt: "Memor sum promissionis mese. Promiseram enim vobis, qui baptizati estis, sermonem quo expo- nerem mensas dominicaB sacramentum". *) Någon gång synes han hafva afvikit från det gängse bruket och redan före dopet meddelat undervisning om detta sakrament och de därmed förknippade ceremonierna. I Sermo CCXXVIII säger han: "Sermonem ad altare Dei debemus hodie infantibus de sacramento altaris. Tracta- vimus ad eos de sacramento symboli, quod credere debeant: tractavimus de sacramento orationis do- minicae, quomodo petant; et de sacramento fontis et baptismi. Omnia haec et disputata audierunt, et tradita perceperunt". Detta har emellertid an- nars icke varit allmän praxis. Dopets betydelse för det kristliga lifvet lades neofyterna på hjärtat icke blott dopdagen och den därpå närmast följande, utan äfven vid det till- fälle, när åtta dagar senare under ceremonier de de hvita dopdräkterna affcogos. De tal, som där- vid höllos, voro för öfrigt af ganska växlande karaktär efter de personliga förhållandena. ) Sermo CCXXVII. 94 Den skrift af Augustinus^ som mest borde beröra detta område — Competentibus ad bap- tismum instructio, iibri VI — finnes tyvärr blott i synnerligen fragmentariskt skick *). Härmed torde det väsentliga af de augu- stinska skrifternas meddelanden angående mate- rialet vid den kyrkliga undervisningen vara fram- ställdt. Att gifva denna afdelning en bredare behandling kunde hafva varit frestande nog. Lätteligen hade den emellertid i sådant fall svällt ut till en teckning utaf Augustini teologi, något, som ju ligger utom gränserna för denna afhand- lings syfte. 3. b. Bland Augustini skrifter är det sär- skildt den i det föregående ofta nämnda De cate- chizandis rudibus, som för oss utgör en värdefull och gifvande källa, när det gäller en undersök- ning af hans pedagogiska ideal i fråga om tmder- visningens formella sida. Under det att Augustinus för undervisningen af de i religiös och sedlig utveckling längre fram- skridna förordar en mera dogmatisk form ^), bör densamma, då den gäller nybörjare, såsom vi redan *) De bevarade fragmenten däraf äro sammanställda af Angelo Mai scriptorura. vet. tom. VII, pag. 339, och hos Denis, codices raanuscr. theolog. vol. II, pars III. ^) Jfr framställningen af undervisningsmaterialet för "competentes", 95 sett, enligt hans mening hafva en historisk ka- raktär. Denna princip hvilar på det i våra dagar allmänt som riktigt erkända resonemanget, som synes hafva stått ganska klart för Augustinus, att vid undervisningen städse det empiriska mo- mentet bör föregå det rationella. Ett konkret material måste föreligga, innan man kan inlåta sig på de abstrakta begreppen. I öfverensstäm- melse härmed meddelar Augustinus i sina mönster- katekisationer ej sällan föreställningen före namnet, så t. ex. då han i den störrre beskrifver en plats "perpetuse beatitudinis" och först därefter tillägger: "Quem appellat scriptura paradisum" ^). Det är ett modärnt drag ibland många i hans pedagogik. Mera frappant än detta är emellertid ett annat, som särskildt i våra dagar, när den herbart- zillerska metodiken i pedagogikens stamort Tysk- land så mycket låter höra talas om sig, bör vara af intresse : den herhartska raden af formalstadier kan påvisas redan hos Augustinus ^). Jag förutskickar en erinran om innebörden i denna pedagogiska term. Med formalstadierna menar man den väg, som måste genomlöpas vid *) De catechizandis rudibus 18; jfr J. Gerdin: S. Aure- lius Augustinus, sid. 33. ^) Angående formalstadierna se Karl Richter: Die Herbart-zillerschen formalen Stufen des Unterrichtes, och Theodor Wiget: Die formålen Stufen des Unterrichts! bearbetandet af ett visst lärostoff, likgiltigt hvilket, såvida stoffet ej blott mekaniskt genom minnet skall tillägnas, utan verka bildande. Formalsta- dierna hvila på psykologiens lagar fbr det sätt, på hvilket kunskap tillägnas och utvecklas. Där- vid kommer framfor allt i betraktande den psy- kologiska grundlagen, att all kunskap li vilar på åskådning och från denna uppstiger till begrepp. Begrepp utan åskådning äro tomma. Åskådningar utan begrepp äro blinda, och begrepp utan en mångfald i användningen äro döda och ofruktbara. Detta förhållande motiverar forefintligheten af tre moment i hvarje ändamålsenlig undervisning: ett empiriskt, ett rationellt och ett tekniskt '). Dessa moment behöfva emellertid icke nöd- vändigt förekomma vid hvarje särskild lektion utan endast i hvarje metodisk enhet, hvilken lika väl kan fylla flera lektioner, som den kan utgöra blott en del af en lektion ^). lakttages icke detta, blifva formalstadierna, som annars obestrid- ligen äro goda och värdefulla stöd for under- visningen — "Tragbalken des Unterrichts" — en tryckande tvångströja. Att understundom så skett, har i vissa kretsar med orätt bragt for- malstadierna såsom sådana i misskredit. *) Delvis i anslutning till handskrifna anteckningar från d. v. lektor B. J:n Bergqvists föreläsningar vid den teoretiska profårskursen i Lund vårterminen 1898. 2) T. Wiget, o. a. a., sid. 83 f. 97 Såsom den egentliga formen for den historiska kristendomsundervisningen angifver Augustinus i bemälda skrift De catechizandis rudibus "narratio", som till fullo motsvarar, hvad i den modärna pedago- gikens formalstadier plägar benämnas det berät- tande momentet i framställningen, i "Darbietung", for att nu bruka den gängse tyska terminologien. Men innan han öfvergår till detta undervisningens hufvudmoment, kunna vi i hans större mönster- katekisation formärka en inledning, som just till- fredsställer de kraf, man gemenligen ställer på en psykologiskt bestämd förberedelse till en metodisk enhet, sådan som nämnda katekisation kan sägas erbjuda. Han börjar med frågor, som hafva till syfte att försätta lärjungens tankelif in i den krets, inom h vilken arbetet närmast skall taga sin bör- jan, frågor, som skola kalla till medvetande och for lärjungen göra presenta de föreställningar och känslor, som motivera hans önskan att taga del i undervisningen. Han anknyter därvid sin framställ- ning till de människan medfödda praktiska och teoretiska idéerna om saligheten såsom något efter- sträfvansvärdt och om det eviga såsom något högre än det timliga 0. Och när läraren så fått fram det åsyftade och vanliga svaret, att personen i fråga önskar att blifva kristen for att få del *) Jfr sid. 36. af den saliga" hvila", på h vilken den kristne hoppas, griper han om denna tanke och leder talet in på Guds hvila, som i skapelseberättelsen omtalas. Härmed är en naturlig öfvergång gifven till den egentliga "narratio" den historiska framställningen, som just begynner med världsskapelsen. Erhåller läraren ett annat svar på sin nämnda fråga, utgår han från detta och leder sig på olika vägar — allt efter svarets beskaffenhet — fram till samma punkt: den saliga hvilan i Gud. Men före detta införande i vederbörlig tanke- krets hör till en psykologiskt mönstergill förbere- delse gärna en direkt saklig "Zielangabe" O, ett kort angifvande vid begynnelsen af hvarje meto- disk enhet af det ämne, som vid undervisningen skall behandlas. Detta moment möter oss tydligt framför allt i Augustini Sermones de oratione dominica. Med utgångspunkt i ett kändt begrepp ger han den behöfliga väntföreställningen genom en sådan "Zielangabe": "Reddidistis quid creditis, audite quid oretis" ^). Hufvudformen för framställningen af det nya lärostoffet vid undervisningen betecknar Augusti- nus, som redan är nämndt, med ordet '^narratio'^ , 1) J. Nieden: Allgemeine Pädagogik auf psycholo- gischer Grundlage: 178 (zweiter Aufl.). 2) Sermo LIX; jfr Sermoues LVII, LVIII. 99 Af en god "narratio" fordrar han i sin kristen- domsmetodik först och främst, att den skall vara ^'plend^^ d. v. s. erbjuda en relativt fullständig bild af hvad den har att framställa. Då det här gäller framställningen af den heliga historien, kan denna fordran enligt hans egen tankegång uttryc- kas så: "narratio" skall omfatta hela uppenbarelse- historien från världsskapelsen intill närvarande tid, ej gå förbi någon tidsepok eller godtyckligt rycka något i sär ur det helas sammanhang och för sig framställa en enskild del eller händelse. Men Augustinus bemöter också strax det nära till hands liggande missförståndet af ett så formulerad t kraf, att han skulle önska en i detalj fullständig histo- ria vid denna undervisning föredragen. Icke så. Utan ur h varje skede i den heliga historien skola några af de mest tilldragande punkterna, som tillika sammanträffa med vändpunkterna i histo- rien, framdragas och kring dem allt det öfriga materialet "summatim generatimque" ordnas. Dessa hufvudpunkter få ej alltför magert och abstrakt behandlas. Tvärt om bör läraren vid dem dröja, för lärjungen därvid upprulla taflor och tidsbilder och i öfrigt öfver dem utbreda sig så mycket, som tiden kan medgifva. De detaljer, som ligga emellan dessa hufvudpunkter, skola blott med några ord, såsom belysande sammanhanget, däri inflätas. Därigenom vinnes den fördelen, att just 100 hufvudmomenteii bestämdt träda i förgrunden framför allt det öfriga af underordnad vikt, och att lärjungens minne ej betungas med onödig barlast. Hur han tänkt sig dessa principer genom- förda, hafva vi redan sett af hans större mönster- katekisation. Såsom synes, framställer Augustinus här grundsatser, som sedan dess blott alltför ofta fått falla i glömska, men som nu i den modärna peda- gogiken åter kommit till sin rätt och med efter- tryck blifvit häfdade. Mig faller härvid särskildt i tankarna Hans Larssons lilla intressanta uppsats "Om det episka i svenska historien", där det bland annat heter: "Man skall ställa sig på afstånd från ett tidehvarfs särskilda händelser, icke låta upp- märksamheten uteslutande upptagas af en eller annan episod, som trängt sig mera i förgrunden. Man skall då kunna förnimma det liksom mera aflägsna bruset af de många små händelserna . Och man skall slutligen finna dessa många smälta samman till en enda stor händelse: sekularhän- delsen. Den innesluter det, som hela folket under tidehvarfvet i fråga upplefde gemensamt" *). Det andra krafvet, som Augustinus ställer på en god narratio, är, att den skall vara "jö^r- fecta'\, d. v. s. fullständigt genomförd, så att det ^) Hans Larsson: Studier och meditationer, sid. 96. 101 inre sammanhanget mellan grund och följd samt syftemål ("caussas rationesque") vid undervisningen ständigt påvisas. Härmed sammanhänger den af Augustinus klart insedda nödvändigheten af en riktig disposition i undervisningen. Är en sådan därvid genom- förd, skola framställningens delar och underafdel- ningar stycke efter stycke i logisk följd sluta sig till hvarandra och alltsamman framstå såsom ett fulländadt och afrundadt helt. Försummas en sådan behandHng af den heliga historien, blir hela undervisningen utan åsyfbadt gagn och leder blott till underhållande af en tom känslosamhet eller en rent af fördärflig nyfikenhet. Formalistiska och spekulativa konstruktioner för att uppvisa ett sådant sammanhang på den historiska sanningens bekostnad vill dock Augu- stinus bestämdt hafva undanröjda. Den verkliga, naturliga grunden till en historisk tilldragelse är i sig fullkomligt tillräcklig för en riktig värdering utaf och kunskap om den ifrågavarande företeelsen i dess historiska sammanhang. Som den drifvande kraften till och den röda tråden uti alla tilldragelser i den heliga historien skall Guds kärlek framhållas och allt däri till sist uppsamla sig i en punkt: Kristus och hans verk, gudsriket. I Augustinus har här hela den gamla tidens pedagogik firat en triumf, hvars värde blott 7 102 blifvit mer ocli mer klart insedt, ju längre tiden och utvecklingen fortskridit. Lämpligheten att betrakta den heliga historien under synpunkten af denna ena grundtanke, har först i senare tider blifvit till fullo uppskattad och i praxis mera allmänt pröfvad. Är denna synpunkt gifven, är också gången af "narratio" själffallen. Den rör sig mellan de båda polerna världsskapelsen och kyrkostiftelsen — Faderns och Andens verk — som båda referera sig till Sonens: gudsrikesidéens förverkligande. Trappstegen däremellan äro med detsamma också nödvändigtvis bestämda. Ett intressant metodiskt observandum är jämväl den plats, Augustinus i båda sina mönster- katekisationer anvisar behandlingen af trinitets- läran. I motsats mot de Apostoliska konstitu- tionerna, som börja med framställningen af denna, gömmer Augustinus, som vi 'redan sett, densamma till sist och ger den alltså plats efter den historiska redogörelsen för de verk, som äro knutna vid de olika gudomspersonerna. Närmare utförd blir denna punkt först för "cömpetentes". Denna an- ordning, som hvilar på den utan gensägelse riktiga och psykologiskt grundade tankegången, att, "lik- som den bästa vägen till kännedom om en person i allmänhet går genom personens ord och hand- lingar, — — — kännedomen om Guds uppen- 103 barelse i hans ord och kärl eksgärnin gar" bäst "banar väg för kännedom om Gud och hans väsen" '), är också iakttagen i åtskilliga af våra allra nyaste alster på det dogmatiska området, liksom för öfrigt redan i valdensernas och de böhmiska brödernas katekeser. Vid behandlingen af hvarje sådant "trappsteg" måste den principen vara den förhärskande, att man öfverallt har att söka uppvisa, i hvilken grad på ifrågavarande punkt det afsedda frälsnings- historiska slutmålet, åt hvilket allt pekar hän, blifvit uppnådt. I enlighet härmed låter Augu- stinus, som vi redan sett, på hvarje hufvudsta- dium af Guds rikes utveckling i det gamla testa- mentet perspektivet af denna utvecklings slutmål allt klarare framträda. Den historiska framställ- ningen får i följd häraf såsom "perfecta" i väsent- lig mån en typisk, allegorisk karaktär ^). Augustinus har med detta tillvägagångssätt — ett uttryck för hans grundåskådning af skriften : "In veteri testamento est occultatio novi, in novo testamento est manifestatio veteris" ^) — äfven haft den afsikt, han angifver i nyss citerade ar- bete, kap. 9. Han säger här, att erfarenheten ^) O. Ahnfelt och B. J:son Bergqvist; Den kristna tros- och sedeläran, förordet. =») Jfr sid. 51 ff. ^) De cat. rud. 4, 104 gifvit vid handen, att det, som alltför påtagligt och utan omsvep framställes, ofta förfelar att göra djupare intryck, medan däremot en allegori, som uppställer sig som ett problem att lösas, just där- igenom är ägnad att väcka intresse och sporra till eftertanke. Yid hela denna undervisning är det af vikt att låta historien framstå så personlig som möjligt, så att man förmår till en lefvande, personlig orga- nism gestalta det annars för lärjungarne döda historiska materialet. Augustinus förordar af det skälet den metoden att sätta den historiska före- teelse, som skall behandlas, i den belysning, som en teckning af dess märkligaste personligheter kan gifva. Särskildt rekommenderar han detta till- vägagångssätt vid behandhngen af de kätterska strömningarna inom kyrkan och reaktionerna emot dem *). Frälsningshistorien är af honom i hans större mönster katekisation grupperad kring vissa "sekular händelser" ^). Sekularhändelserna uppbäras af "sekulargestalter". Namnen Adam, Noah, Abra- ham, Mose, David, Jeremias o. s. v. beteckna bärare af sina tidehvarfs idéer i människosläktets fräls- ningshistoria. Augustinus har vid denna "narratio" i sina båda mönsterkatekisationer, hvilka, som sagdt, äro *) De cat. rud. 8. =») Jfr. sid. 100, 105 afsedda för "rudes" eller nybörjare, användt den analytiska undervisningsmetoden, d. v. s. han går från det konkreta till det abstrakta, från de en- skilda historiska händelserna till idéerna. På mot- satt sätt går han till väga, då det gäller de längre korana, såsom vi kunna se exempelvis i hans dog- matiska katekisationer vid dopsymbolens öfver- lämnande samt öfver Herrens bön. Metoden här är den syntetiska. Han söker genom ett isär- läggande och en utredning af ett i spetsen satt text- ord steg för steg leda sina lärjungar till en all- sidig och koncis uppfattning af dess innebörd 0. Härmed torde det hufvudsakliga vara angifvet utaf hvad som kan vara att säga om denna "narratio", den augustinska formen för "Darbietung des Neuen" vid undervisningen. Men ej blott förberedelse- och framställningsmomenten möta oss i hans plan för en mönstergill lektion eller rättare metodisk enhet. Äfven rudimenterna till den återstående serien af formalstadier kunna hos honom, mer eller mindre bestämdt angifna, påvisas. Naturligtvis kan här ej vara tal om en klart formulerad eller ens fullt medveten teori. Men den omständig- heten, att Augustinus, ledd af sin fina psyko- *) De båda uttrycken analytisk och syntetisk^ som i pedagogiken vållat så mycken förvirring (se Nieden, o. a. a., sid. 158!) äro här, såsom synes, brukade i sin inom såväl filosofien som pedagogiken vanligaste betydelse. 106 logiska instinkt, dock faktiskt for undervisningen anvisat en väg, som genomlöper just dessa mång- omordade stadier, torde, redan den, erbjuda intresse. Att Augustinus som grundform för framställ- ningen kan angifva ensamt det föredragande talet, finner sin förklaring i de förhållanden, under h vilka den kristendomsundervisning, hvarom det gäller, meddelades. De lärjungar, för hvilka den var af- sedd, voro i allmänhet fullt utvecklade, ej alltför obildade och endels lärda personer 0. På deras ut- vecklingsstadium var det därför att förvänta, att de utan vidare i normala fall skulle kunna till- godogöra sig en undervisning af detta slag. Ett annat blir förhållandet, så snart det är fråga om att undervisa ännu outvecklade lärjungar, hvilka vanligtvis icke äga förutsättningarna för att med intresse i längden kunna följa eller åtminstone draga fördel af en blott akroamatisk framställning. Emellertid talar äfven Augustinus om fall, då "nar- ratio" icke gör till fyllest vid undervisningen, och då därför äfven andra former för densamma måste anlitas. Ett sådant fall är det, som omnämnes i De catechizandis rudibus, kap. 13, där lärjungarne sägas af en eller annan orsak stundom icke kunna till- godogöra sig den berättande framställningen, utan däraf lämnas oberörda: "Cum moveri non videmus audientem". Vi hafva sålunda här i viss mening 1) De cat. rud. 8, 9, 16. 107 ett analogon till de förhållanden, under hvilka nu- tidens skolor med sina ännu fysiskt och psykiskt ej fullt utvecklade disciplar gemenligen arbeta. För ifrågavarande fall gifver Augustinus det goda pedagogiska rådet att först från lärjungen söka aflägsna alla anledningar till fruktan, som möjligen kunna binda och verka förlamande på hans föres fcällningslif. Detta sker bäst genom vänligt och förtroendeingifvande tilltal. Sedan läraren sålunda tillsett, att detta hinder för under- visningens tillgodogörande blifvit undanröjdt, låter Augustinus honom fortsätta lektionen på en väg, som så nära, som gärna är möjligt, följer den her- bartska pedagogikens formalstadier. '^ Inierrogatione qumrendum utrum intelHgat", så angifver Augustinus nästa moment i under- visningen. Lärare Q skall genom förklarande frågor förvissa sig om att lärjungen rätt uppfattat det framställda. Vi vilja i detta sammanhang betrakta Augu- stini ställning till den erotematiska läroformen *). Såsom ofvan är sagdt, ansåg han som det ideala och normala, att undervisningen skulle med- delas i det sammanhängande föredragets, i akroa- matisk form, och vi erinra oss, att denna regel *) Angående den psykologiska akt, som frågan fram- kallar, se sid. 33! 108 "Interrogatione quaerendum" for Augustinus har giltighet endast i undantagsfall af t. ex. den art, som i mera nämnda kap. 13 af De catechizandis rudibus omhandlas. Blott på ett par ställen i denna skrift tillråder Augustinus ett begagnande af frågan. I flera af hans arbeten möta vi dock den ero tematiska läroformen genomförd ^). Så i De musica och De magistro, medan han i De quantitate animce och skenbart äfven i sina kate- ketiska behandlingar såväl af dopsymbolen som af Herrens bön förbinder den akroamatiska och ero- tematiska framställningsformen. I sistnämnda af- delning af skrifter, där frågor ganska talrikt före- komma, torde de böra anses vara af uteslutande retorisk karaktär *). Som generell sats torde därför kunna fastslås, att Augustinus i fråga om religionsund er viming en endast undantagsvis lämnat plats åt en verklig användning af den frågande läroformen. Och grunden härtill är förnämligast att söka i den omständigheten, att han hos de lärjungar, om h vilka det var fråga, alltid kunnat förutsätta den fullvuxnes utvecklingsstadium^ för hvilket den akroamatiska framställningsformen obestridligen *) Jfr J. Ger din, o. a. a., sid. 37. ^) Jfr von Zezschwitz' anmärkningar till De cat. rud. 109 bäst lämpar sig, och på hvilket denna blott i vissa undantagsfall med den erotematiska behöfver kompletteras. Utom de nämnda retoriska frågorna, hvilka vi talrikast påträffa i de nämnda katekisationerna öfver dopsjmbolen och "Fader vår", och som ofta hafva formen af verkliga frågor, finna vi hos Augustinus äfven konfessions frågor. Dessa voro "ja- och nejfrågor", d. v. s. kräfde ett enkelt jakande eller nekande svar. De framställdes af läraren efter katekisationens slut till lärj ungarne och erinrade både till form och syfte om frågorna i vår konfirmationsritual. I De catechizandis rudi- bus meddelar Augustinus i indirekt formulering en sådan fråga: "His dictis, interrogandus est an haec credat, atque observare desideret" ^). Dessa frågor med sina ja- och nejsvar tillhörde det för- beredande stadiet, då "rudes" upptogos i katekume- nernas krets. Vid den egentliga dopförberedelsen åter växa dessa svar ut till mer eller mindre ut- förliga och själfständiga bekännelser. Ett annat slags frågor, som vi påträffa hos Augustinus, äro de, som man lämpligen skulle *) De cat. rud. 26; jfr den svenska kyrkans gällande konfirmationsritual med frågorna: "Tron I på Gud Fader?" o. s. v. samt "Är det edert allvarliga uppsåt att i kraft af döpelsens nåd förblifva fasta i denna tro?" o. s. v. 110 kunna kalla kasuistiski-diagnostiaka. Dessa hade till syfte att utforska det religiösa tillståndet hos lärjungen: "In quo statu animi sit, vel quibus caussis commotus ad suscipiendam religionem ve- nerit" '). I det föregående ^) äro redan omtalade frågor, som med hänsyn till sitt ändamål kunna beteck- nas som introduktions- och orienterings frågor. De utgjorde en förberedelse och naturlig öfvergång till själfva lektionen: "XTt ex eo quod responderit ducamus sermonis exordium" ^). Ej sällan komma dessa sistnämnda frågor att på samma gång blifva kasuistiskt-diagnostiska, så t. ex. i inledningen till den större mönster katekisationen *). Det ställe — De catechizandis rudibus, kap. 13: "Interrogatione qu83rendum, utrum intelligat" — som jag tagit till utgångspunkt för min be- handling af frågan om Augustini ställning till den erotematiska läroformen, talar om explikations- och deklarations frågor. Genom dessa och de svar, de framkalla, skall läraren göra sig förvissad om att hvad han framställt blifvit rätt uppfattadt och, om så icke skulle vara förhållandet, utreda och ^) De cat. rud. 5. 2) Se sid. 97! ^) De cat. rud. 5. *) De cat, rud. 16. 111 förklara, hvad som blifvit missförstådt. I De magistro ger Augustinus exempel på sin egen glänsande förmåga af sokratisk majevtik. Icke heller lärjungen var enligt de augustin- ska undervisningsprinciperna helt utestängd ifrån att göra frågor. Dock var på det lägre stadiet, d. v. s. vid undervisningen af dem, som skulle upptagas bland katekumenerna, liksom i de pjta- goreiska skolorna, denna rätt inskränkt till de fall, då det af läraren framställda i ett eller annat af- seende synts lärjungen betänkligt och därför äg- nadt att uppväcka motsägelse: "Si quid ei C(jntra- dicendum videtur, libere proferat" ^). Lärjungen hade således att öfver hufvud spela en passiv, åhörande roll. Blott i de anförda undantagsfallen inträdde ett annat förhållande. Detta om Augustini ställning till den frågande läroformen. Vi återgå till skärskådande af de spår till forma Istadier hos Augustinus, h vilkas förekomst allaredan blifvit antydd. Efter framställningsstadiet med dess narratio och förklarande inierrogatio följer enligt formål- stadiernas psykologiskt motiverade ordning ett bearbetningsmoment med sina delar association och system, det sistnämnda bestående af utveckling och sammanfattning. 1) De cat. rud. 13. 112 "Quaerendum etiam de illo, utrum lisec ali- quando jam audierit", fortsätter Augustinus på vårt kardinalställe. Associationsmomentet är sålunda här obestridligen antydt. Emellertid gifver sam- manhanget vid handen, att detta Augustini spör- jande efter förut befintliga föreställningar, som just är det utmärkande för associationen — "zu diesem Zwecke sind zunächst die gewonnenen Yorstellungen und Vorstellungsreihen sowohl unter sich, als auch mit and er en Vorstellungen aus den ätteren Gedant ej känner sig sårad. Dessa episoder måste natur- ligtvis vara korta för att icke — i stället for att afhjälpa — förvärra det onda. Läraren bör då också så mycket som möjligt påskynda lektionens afslutning och ställa lärjungen denna i utsikt. Beror åter den tillfälliga ouppmärksamheten på kroppslig trötthet, skall läraren sörja för att sittplats beredes, "ubi decenter fieri potest. — — Sane si aut brevis sermo futurus est, aut consessui locus non est aptus, stantes audiant" ^). Denna restriktion — "ubi decenter fieri potest" — kan synas underlig, då man besinnar, att i regel på Augustini tid i den kateketiska undervisningen blott en, två eller några få lärjungar i sänder plägade taga del, åt hvilka man skulle tycka, att plats alltid lätt nog borde hafva kunnat anskaffas. Emellertid utgjordes ej sälla.n åhörarekretsen af ett större antal personer: utom lärjungarne i in- skränkt mening äfven deras förespråkare, borges- män och andra, "qui audientes aderant" ^). Då det nu dessutom framgår, att den undervisning, hvarom här är fråga, plägade meddelas i kyrkorna, kan- ske i vestibulen, och just Augustinus förtäljer oss ^), att de afrikanska kyrkorna — i motsats emot hvad som var förhållandet med en del ») De cat. rud. 13. 2) De cat. rud. 1, 15. 130 "transmarina" (= italienska) — saknade sittplatser, kunna vi förstå inskränkningen. I synnerhet svaga personer måste besväras af det långvariga ståendet och därigenom få sina tankar dragna ifrån hvad som förehades, ja, t. o. m. stundom tvingas att aflägsna sig. Så hade en gång skett vid en kate- ketisk lektion af Augustinus själf, och han hade däraf tagit den lärdomen att ej hålla på för länge och att ända från början låta lärjungarne sitta. Undantag från denna regel anför han dock. Med dessa medel skall läraren kunna undan- röja de här nämnda anledningarna till lärjungar- nes ouppmärksamhet, som bero på psykisk eller fysisk öfveransträngning, en ouppmärksamhet, som menligt inverkar på undervisningen ej minst där- igenom, att den hos läraren förkväfver den lust, han måste hysa för sitt kall. Bn stor fara, som hotade att förstöra glädjen vid undervisningen, låg — för det femte — däri, att lärarne ofta såsom kateketer måste åsidosätta andra för dem angenämare och till synes nyttigare göro- mål för att ställa sig till sina lärjungars förfo- gande. Gent emot detta erinrar Augustinus, att läraren — oafsedt, att kärleksplikten mot lärjung- arne i detta som i andra fall måste gå först och vara den bestämmande — ej är i stånd till att med visshet veta, om icke just denna 131 sättning är den, i stort sedt, i den stunden lämp- ligaste och nyttigaste. Skulle någon oförutsedd händelse rubba den en gång af honom uppgjorda arbetsordningen, får detta ej vålla förstämning. ''Nemo enim melius ordinat quid agat, nisi qui paratior est non agere quod divina potestate prohibetur, quam cupidior agere quod humana cogitatione meditatur". ^) Plikten framfor allt! Och så också här. Och plikten är ju alltid i första hand att fylla sin kallelse på den post i lifvet, där man blifvit ställd. Till sist och for det sjätte kan lärarens sinne nedtryckas genom lärjungarnes vanarter och för- argelseväckande handlingar, så att — som det heter — "animus non valet edere serenum jocundumque sermonem" *). Också här skall kärleken vara den hjälpande kraffcen att öfvervinna svårigheten. Och om än uppfostraren har skäl att befara, att hans lärjunges utveckling kommer att mynna ut i for- därf, bör detta — långt ifrån att slappa — skärpa hans nit att med uppbjudande af alla krafter om möjligt genom varningar och förmaningar vid un- dervisningen bringa honom in på en bättre väg. Lika litet som lärjungens förseelser få komma läraren att vårdslösa den vanartiges uppfostran, lika litet får känslan af egna fel och svagheter ') De cat. rud. U. 132 förlama liaiis verksamhet. "Qua3 tandem demen tia est, quoniam peccatum nostrum nos angit, ideo rursus velie peccare, non dando pecuniam domini- cam volenti et petenti". ^) Vid sidan af det kraf på läraren, som Augusti- nus som kortast uttryckt med ordet "hilaritas"', ställer han ett annat: att denne vid sin undervisning städse skall taga hänsyn till lärjungens individuali- tet samt temporära och lokala förhållanden. Själf säger han härom; "De me ipso tibi testis sum, aliter atque aliter me moveri, cum an te me catechi- zandum video eruditum, inertem, civem, peregri- num, divitem, pauperem, privatum, honoratum, in potestate aliqua constitutum, illius aut illius gentis hominem, illius aut illius aetatis aut sexus, ex illa aut illa secta, ex illo aut illo vulgari errore veni- en tern: ac pro diversitate motus mei sermo ipse et procedit, et progreditur, et finitur. Et quia cum eadem omnibus debeatur charitas, non eadem est omnibus adhibenda medicinax ipsa item charitas alios parturit, cum aliis infirmatur ; alios curat aedi- ficare, alios contremiscit offendere; ad alios se in- din at, ad alios se erigit; aliis blanda, aliis severa, nulli inimica, omnibus mäter". ^) En skillnad måste läraren vid sin undervis- ning iakttaga, allteftersom denna var af privat 1) De cat. rud. 14. 2) De cat. rud. 15. 133 eller af offentlig natur; om en enda eller flera eller många fingo del däraf, och om i de båda senare fallen somliga närvoro blott såsom kritici eller vittnen; vidare om föredraget skulle hållas från en upphöjd plats eller ej; om auditoriet var uppmärksamt eller icke; om det utgjordes af obil- dade eller bildade o. s. v. Augustini större mönsterkatekisation har till syfte att visa, hur han tänkt sig, att denna lära- rens allmänna pHkt att lämpa sig efter individuella förhållanden bör framträda vid undervisningen af den, "qui vult esse christianus, et de genere qui- dem idiotarum, non tamen rusticanorum sed ur- banorum'', såsom det i ingressen till denna lektion heter *). En särskild metod anbefaller han ^) läraren för handledningen af dem, som äga en mera grund- lig hednisk bildning, och af de s. k. grammatici och oratores. Detta parti af De catechizandis rudibus är särdeles belysande för det sätt, på hvilket i detta fall Augustinus ville hafva sin ackommo- dationsprincip genomförd och tillämpad i praxis. Hvad de i kap. 8 omhandlade ^'eruditi'^ be- träffar, voro de, som sagdt, personer, hvilka kunde berömma sig af en djupare hednisk bildning. *) De cat. rad. 16. 2) De cat. rud. 8, 9. 134 Sådana hade vanligen, redan innan de anmälde sig till deltagande i den förberedande katekumen- undervisningen, gjort rätt betydande själfständiga studier i den heliga skrift och den teologiska littera- turen. Gent emot sådana är lärarens uppgift ingalunda den lättaste. Augustinus gifver det rådet att for dem göra undervisningen kort, på det att man ej må uttrötta dem med bekanta saker, och akta sig för att förarga dem genom att blotta luckorna i deras vetande. Fastmer bör läraren mot dem uppträda på ett blygsamt sätt, tala till dem, som hade han en god tanke om deras studier, och såsom det gällde idel för dem bekanta ting. På det sättet sker det, att en sådan i fråga om det, som han redan känner, ej får defc intrycket, att han står inför en lärare. Hvad han åter icke vet förut, det får han lära där- igenom, att kateketen härom med honom talar — fast såsom om en känd sak. Lämpligt är ock att spörja om anledningen till att han infunnit sig för att taga del i den kateketiska undervisningen. Härvid kan man också fa reda på, från hvilka skrifter han hämtat sin kunskap om kristendomen. Läraren bör då sysselsätta sig något med förklaringar af de upp- gifna skrifterna och framställning af deras för- fattare. Hafva skrifterna kanoniskt anseende eller eljes äro nyttiga uppbyggelseskrifter, skall läraren 135 utbreda sig öfver deras uppkomst och syftemål, på det att den enkla, okonstlade stilen, som kanske stöter den retoriskt bildade mannen, må liksom urskuldas och böckerna dessutom för honom få större intresse. "Si nobis noti sunt illi libri, aut ecclesiastica fama saltem accepimus a catholico aliquo memorabili viro esse conscriptos, laeti appro- bemus", säger Augustinus. Hafva åter häretiska arbeten råkat i katekizandens händer och han redan tillägnat sig dessas meningar, skola kyrkans, hennes lärdes och deras skrifters auktoritet honom föreh allas. Han bör också af läraren göras upp- märksam på häresiens genesis och källor, på häre- tikernas ofta förmätna och lidelsefulla uppträdande samt alltså se företeelsen i personlig belysning liksom ock få blicken öppnad för den väsentliga skillnaden mellan sådana personer och dem, som af mänsklig svaghet och på god tro råkat göra sig skyldiga till ett misstag. Ödmjuk blygsamhet och mildhet i domarna öfver villfarelserna böra dock prägla lärarens uttalanden i dessa ting, på det att genom exempel också lärjungen må tillägna sig dessa dygder. Augustinus fordrar således af läraren en ingående kunskap i den teologiska litte- raturen^ ej blott i den kyrkliga, utan också i den häretiska, samt betonar, att på samma gång ett konfessionellt intresse och en fördragsam anda böra prägla hans verksamhet. 136 Augustinus föreskrifver vidare en särskild behandling af filologiskt och retoriskt bildade lär- jungar. Dessas under^^isning fordrar i följd af deras merendels ensidiga bildning ett ovanligt mått af pedagogisk klokhet från lärarens sida. Tj det relativa företräde, som språklig korrekthet och urbanitet gifva dem, kan lätt locka dem till stolt förakt för den, som har en mindre öfvad tunga eller ett efter grammatikens regler mindre korrekt språk. Och sådana personer påträffade man på den tiden ofta ej blott på det afrikanska kleresiets lägsta trappsteg, utan själfva biskoparne saknade icke sällan grammatisk insikt i det latin- ska språket. Det var därför ej ovanligt, att de genom provinsialismer och språkfel gåfvo de mera bildade anledning till löje, hvilket störde både dessas egen och andras andakt och uppbygge] se. Dessa "grammatici" och ''oratores" kunde vi- dare intaga en betänklig ställning till den heliga skrift, det viktigaste och då för tiden nästan enda religiösa bildningsmedlet för de kristna. För att så mycket som möjligt undanrödja denna fara råder Augustinus läraren till att undervisa sådana lärjungar i skriftens djupare tolkning, särskildt den allegoriska, i synnerhet på sådana ställen, som efter sin bokstafliga lydelse synas säga ganska litet. Bringas denna undervisning i förbindelse med en enträgen förmaning att med det rätta 137 sinnet höra de heliga skrifterna, då skola de också taga mindre anstöt af det bristfälliga liturgiska språket. Läraren skall lägga dem på hjärtat, att de måste lära sig kristlig ödmjukhet, att de ej med ringaktning få se ned på dem, hvilka med större sorgfållighet undvika sedliga fel än språk- liga, samt att de ej skola skatta en öfvad tunga högre än ett rent hjärta. Eftertryckligt inskärper Augustinus nödvändigheten af att läraren vid sin undervisning städse fasthåller och söker bibringa detta slags människor den öfvertygelsen, att ande- meningen och innehållet måste föredragas framför ordasättet liksom anden framför kroppen. Den vidlyftighet, hvarmed Augustinus be- handlar denna speciella tillämpning af sitt allmänna kraf på läraren, att han skall rätta sin undervis- ning efter lärjungarnes individualitet, vittnar om den stora betydelse, han med rätta tillmäter en sådan förmåga. Som komplement till den inre fallenheten för lärarekallet gagnar ett praktiskt studium utaf hur en undervisning bör bedrifvas mera än teorier. "Melius videndo et audiendo nos cum hsec agimus, quam legendo cum haec dictamus, edisceres". *) Kring dessa båda hufvudpunkter : en glad sinnesstämning och blick för hvad individuella för- 1) De cat. rud. 15. 138 hållanden kräfva, samlar Augustinus alla de ford- ringar, han ställer på en god lärare. De egenskaper, han sålunda här framhäft, äro — om vi för öfverskådlighetens skull på ett ställe skola sammanföra dem — att hänvisa till tvenne hufvudgrupper: dels sådana, som skola ut- märka läraren såsom person, dels sådana, som till- komma honom just såsom lärare. De förra kunna korteligen sammanfattas i det vidlyftiga begreppet en sedhgt upphöjd karaktär, som yttrar sig i ett ödmjukt, kärleksfullt, försakande, plikttroget, vän- ligt och fbrtroendeingifvande väsen samt i lugn värdighet, dock med en glädtig själens grund- stämning. Som lärare måste han vara intresserad och hänförd af sitt kall samt städse opartisk; vid undervisningen låta ett bestämdt konfessionellt in- tresse träda i dagen, dock hand i hand med tole- rans och mildhet i domar. Ha q måste vidare äga en skarp psykologisk blick, som yttrar sig i förmåga att hos lärjungarne väcka och uppehålla intresset, förmåga af ackommodation samt af be- gränsning. För att särskildt detta sistnämnda skall vara möjligt, måste han fullt behärska ma- terialet, känna en ändamålsenlig undervisnings principer och metod, hvartill kommer krafvet på en formell färdighet att behandla språket. 139 III. Till sist också några ord om Augustini verk- samhet och betydelse som praktisk pedagog. Det är en naturlig sak, att teckningen af Augustini pedagogiska principer också har måst gifva oss en inblick i hans eget sätt att förvalta lärarens kall. Teori och praxis hafva hos honom mer- endels gått hand i hand. Att han framstår såsom sin tids och långa tiders ypperste kateket, är kyrkans enstämmiga vittnesbörd, och ännu i nyss tillända- gångna århundrade har åtminstone ett framgångs- rikt försök blifvit gjordt att efter det mönster, han i sin ofta omtalade skrift De catechizandis rudibus framställt, inrätta k^teketiska föreläsningar. Jag syftar på den bekante ärkebiskop Augustin Gru- bers i tryck ofta *) utgifna föreläsningsserie : "Ka- techetische Vorlesungen iiber des heiligen Augusti- nus Buch : von der Unterweisung der Unwissenden in der Religion, — — im Priesterseminar zu Salzburg in den Wintersemestern der Jahre 1828 und 1829 gehulten", och hans såsom del däraf utkomna — dock först 1830 från katedern fram- ställda — "Anweisung und Katechisationen im ^) Mitt exemplar tillhör sjunde upplagan. 140 Geiste des heiligen Augustinus", ett arbete, som på sin tid väckte stor och berättigad uppmärk- samhet. Såsom pedagog verkade Augustinus äfven utanför kateketens speciella gebit. Det är redan nämndt *), att han någon tid i Tagaste meddelade undervisning i skönlitteratur samt i Kartago, Eom och Milano föreläste retorik. Efter Augustini omvändelse bär hans verk- samhet såsom ordnare af det kyrkliga undervis- ningsväsendet tydhga spår af den benägenhet för ett munkartadt humanitetsideal, öfver hvilken han ej mäktat höja sig, och som står där oförmedlad sida vid sida med evangelisk tankegång ^). Om han än ogillar det sätt, på hvilket munkväsendet inträngt i och tillämpats af klerus, så betraktar han dock munkidéen som den, hvilken bäst står i samklang med ett värdigt prästestånd. Med verkUg hän- förelse berättar han ^), hur han som lekman under sin vistelse i Italien funnit många kristna, både män och kvinnor, hvilka sökt efterlikna raunkarnes lefnadsordning, och han kan icke vackert nog skildra det mäktiga intryck, som han mottagit af lekmannakongregationerna, i synnerhet af dem i ') Se sid. 201 2) Jfr sid. 45. ') De moribus ecclesise catholicse I, 31, 32, 33, ut Rom och Milano, i spetsen för hvilken sistnämnda hans andlige fader Ambrosius har stått. Augustinus synes sedan dess aldrig hafva släppt den tanken att genom uppfostran påtrycka sitt fäderneslands klerus en munkartad prägel. Så snart han blifvit präst, berättar hans vän och biograf Possidius, har han grip'it sig an med det verket. "Factus ergo prestbyter monasterium inträ eccelsiam mox instituit: et cum Dei servis vivere coepit secundum modum et regulam sub sanctis apostolis constitutam: maxime ut nemo quidquara proprium illa societate haberet, sed eis essen t om- nia communia, et distribueretur unicuique, sicut opus erat: quod jam ipse prior fecerat, dum de transmarinis ad sua remeasset." *) I en trädgård i Hippo, hvilken han åt sig fått öfverlåten af den fromme biskop Valerius, grundlade han en uppfostringsanstalt för klerker. Bön, fasta och studier af skriften och kyrkoläran utgjorde denna klosterlika förenings hufvudsakhga sysselsättningar. Denna "schola dominici servitii", skola för utbild- ning till Herrens tjänst, var ännu af privat natur. Sedan han bHfvit biskop, fortsatte han sitt arbete med prästerskapets utbildning, och hans prästskola togs till förebild för flera andra lik- nande anstalter, koinobier kallade. Kärnan i den ^) S. Aurelii Augustin! vita III, 5. 142 krets, som slöt sig kring den fromme och nitiske biskopen, utgjordes af hans egna prestbyterer, diakoner och subdiakoner ^). Medlemskap i denna förening medgafs åt, ja^ fordrades af dem, som önskade att framdeles inträda i prästämbetet. "Quomodo ergo quiciimque voluisset extra manere et de suo vivere, non ei tollerem clericatum; ita modo quia placuit illis, Deo propitio, socialis hasc vita, quisquis cum hypocrisi vixerit, quisquis in ventus fuerit habens proprium, non illi permitto ut inde faciat testamentum, sed delebo eum de tabula clericorum. Interpellet contra me mille concilia, naviget contra me quo voluerit, sit certe ubi potuerit: adjuvabit me Deus, ut ubi episcopus sum, ille clericus esse non possit. Audistis, audi- erunt", säger Augustinus själf ^). Han ville per- sonligen öfvertyga sig om att de, åt hvilka han anförtrodde det ansvarsfulla prästämbetet, verkligen ägde den religiösa och moraliska stadga, som är en nödvändig förutsättning för ett välsignelse- bringande arbete i Herrens vingård. Härtill fostrades de unga genom den undervisning, som i biskopshuset meddelades i form af bibelläsning och förklaring samt teologiska samtal. De sedliga kraf, som ställdes på medlemmarna i denna prästskola, sammanföUo väsenthgen med 1) Sermo CCCLVI. 143 klosterinvånarn es, om de också ej voro så kate- goriskt framställda. På absolut egendomslöshet lades emellertid särskildt stor vikt, såsom det framgår af Sermones CCCLV och CCCLVI. En- dast den egendom, som var "nödvändig for reli- gionen", kunde tolereras. Likartade klosterlika uppfostringsanstalter in- rättades äfven för unga kvinnor. I spetsen för en sådan i Hippo stod under många år Augustini syster *). Öfver dessa läroanstalter har Augusti- nus haft högsta öfver in seendet, om han också blott sällan och i nödfall besökt de k^nnnliga ^). Augustinus fick for dessa sina vackert tänkta och vackert utförda inrättningar uppbära den lön, som kommer så många ädla sträfvanden till del: klander och smädligt förtal. I det goda med- vetandet om sina afsikters renhet fortfor han dock alltjämt att oförtrutet - verka för sin älsklingsidé, obekymrad om människors domar. Och hans ar- bete kröntes med storartad framgång. I flera af sina bref talar han med glädje och berättigad stolthet om de goda framstegen inom hans läro- anstalt. Förträffligheten och tidsenligheten i denna kyrkliga uppfostringsanstalt vann ganska allmänt ') S. Aurelii Augustini vita III, 5. ') S. Aurelii Augustini vita IV, 5; jfr Epist. CCXI. 144 erkännande. Den fyllde ett kändt behof. Från alla håll önskade man präster, som utgått från hans seminarium, och Afrikas biskopar skyndade att efter hans mönster inrätta sådana prästbild- ningsanstalter, hvartill han också ifrigt uppma- nade sina ämbetsbröder. Själf synes Augustinus hafva haft högsta ledningen af och uppsikten öfver åtminstone de läroanstalter, som hans vän- ner — Possidius, Buodius, Benenatus, Severus, Novatus och Alypius — grundlagt. Augustini anordning fortsattes under den föl- jande tiden och blef mönstret för det s. k. vita canonica och kapitelinstitutionen vid biskopskyr- korna. Dess betydelse i pedagogikens historia är den, att den kan betraktas som den historiska rot, från hvilken sedermera prästseminarierna framväxa. Den stund, då Petrarca, "renässancens fader", i Paris 1337 af sin andhge förtrogne Dionisio da Borgo San Sepolcro mottog det lilla exemplar af Augustini Confessiones, som sedan följde honom under hela hans lif, var för hans inre människa en betydelsefull stund. Renässancemannen, som hos kyrkofadern känner en fläkt af sin egen ande, får däraf en väckelse till nytt lif. I sitt Secretum, där han uppgör bokslutet med sitt förflutna, kan han 145 låta Augustinus sitta sora den förstående domaren. Petrarca, som sedan själf så ofta nämnts "den första modärna människan", skal] i sin ordning hafva kastat det hedersnamnet tillbaka på Augustinus. Och detta namn karaktäriserar bättre än något annat hans särställning i mänsklighetens historia. På h vilket område än hans rika, skapande ande ingripit, har den gjort nya insatser, som haft en räckvidd långt utöfver hans egen tid, ja, omspänt och varit fruktbärande för alla kommande tider. Teologien och filosofien hafva sedan gammalt i Augustinus vördat en af sina allra största söner. Pedagogiken har kanske icke gifvit honom den ära, honom rätteligen vederbör. Hans lika mycket om religiös erfarenhet som om filosofisk skärpa vittnande psykologi, som ligger bakom och reg- lerar pedagogens säkra grepp; hans genuint krist- liga framhäfvande af dopet, gemensamhetsbandet med den kristna församlingen, såsom all religiös uppfostrans basis och förutsättning; hans evan- geliska ljusglimtar vid teckningen af humanitets- idealet såsom uppfostrans mål — låt vara, att de ibland ej rätt väl passa i stycke med totalåskåd- ningen; hans historiska sinne, hvilket lika väl som hans känsla för hvad som hör till religionens skal och till dess kärna och hvad som därför bör tagas med vid undervisningen, röjer sig, snart sagdt, på hvarje puukt af hans behandling utaf under- 146 visningsraaterialet ^) ; hans rent af förundrans var da antecipation af till och med för oss ännu tämligen modärnt klingande teorier i fråga om undervis- ningens formella sida, på hvilket område en mängd af de utaf honom gifna uppslagen äro verkliga guldkorn, för alla tiders pedagoger beak tans värda; hans på fin iakttagelse hvilande teckning af lära- rens plikter, hvars sanning enhvar utöfvare af det kallet kan bekräfta — detta allt måste vara ägnadt att hos oss framkalla beundran och rätt- färdiga ett specialiserande på pedagogikens gebit af det generella vittnesbörd om honom, som skall hafva gifvits af Petrarca. Med rätta och i det ordets bästa mening kan Augustinus ännu efter ett och ett hälft årtusende karaktäriseras som en modärn pedagog, för alla tider ett "exemplum non solum observandum, sed etiam imitandum". Och detta torde vara den bästa dom, som om honom och hans betydelse i pedagogikens historia kan fällas. *) En intressant uppgift skulle onekligen en under- sökning af det litterära förhållandet mellan Augustini kate- kisationer och Luthers lilla katekes erbjuda. Jfr exempelvis sid. 88. Litteraturförteckning. Sancti Aurelii Augustin! Hipponensis episcopi opera, studio monachorum Saucti Mauri post editiones Parisi- ensem, Autverpiensem et Venetam sermonibus Vindö- bonae a Denis editis anno MDCCXCII aucta, Venetiis MDCCCXXXIII. Ahnfelt, O., och Bergqvist, B. Jison: Den kristna tros- och sedeläran. Ambrosius: Libri VI de sacramentis. Anteckningar från Prof. O. Ahnfelts föreläsningar öfver gamla kyrkans historia. AntecJcningar från Doktor B. Jison Bergqvists föreläs- ningar vid den teoretiska profårskursen 1897 — 1898. Bergqvist, B. J:son: Öfversikt af den naturenliga under- visningens formella moment. Bibeln. Caspari^ C. P.: Quellen zur Geschichte des Taufsymbols und der Glaubensregel. Chrysologus: Sermones. Cyrillus: KaxijyrjoeLg f.ivozaycoyLy,aL Eklund, Pehr: Den apostoliska tron. Gerdin, J.: S. Aurelius Augustinus. GeseniuSy W.: Hebräisches und aramäisches Handv^örter- buch. GieroWj Carl N:son: Minimikurser eller normalkurser i folkskolan ? / Gruber^ Augustin: Katechetische Vorle^ngen. Handbok för svenska kyrkan, I Rarnack, A.: Dogmen geschichte. [ Harnackf Th.: Katechetik. \ Larsson, Hans: Studier och meditationer. Luther^ Martin: Freiheit eines Christenmenschen. Muller j J. T,: Die symbolischen Biicher der evangelisch- lutherischen Kirche. Nieden, J.: AUgemeine Pädagogik auf psychologischer Grundlage. Nielsen, Fredrik: Haandbog i Kirkens Historie. Bichter, Karl: Die Herbart— zillerschen formalen Stufen des Unterrichtes. Siebeckj H.: Die Anfänge der neueren Psychologie in der Scholastik. Wiget^ Theodor: Die formalen Stufen des Unterrichts. v, Zezschwitz^ C, A. G,: Einleitung in den Unterricht der Anfänger im Christenthum nach Augustins Anweisung. v, ZezschwitZy C. A. G.: System der Katechetik. Rättelser: Sid. 16 rad. 6 står att tillfreds- i st. f. och tillfreds- „ 51 „ 5, 6 „ den egentliga katekumenundervisningen i st. f. undervisningen af "competentes" „ 84 „ 2 „ tredje i. st. f. följande